rienzburg

Klockan slog sent på natten, och liksom alla nätter vaknade den lilla pojken till liv. Han gnuggade sina suddiga ögon och stegade ner på det kalla masonitgolvet. Täcket som hållt honom varm strycktes åt sidan, Musse Pigg fick vara kvar i sängen. Med lätta fötter smög han ut genom sovrumsdörren, till höger genom den gulspräckliga hallen och fram till det kombinerade mat och vardagsrummet. Pojken tittade långsamt förbi hörnen för att titta att kusten var klar, när han säkerställt detta smög han varsmt genom vardagsrummet. De sträva håren från de persiska mattorna kittlande under hans fötter.

Balkongdörrarna öppnades med ett knyckt och den lilla pojken steg ut. Han tittade upp på stjärnorna, såg karlavagnen och hur den hade roterat runt sin egna axel. Inte alls som det var innan han gick och la sig ett par timmar tidigare under kvällen. Stjärnorna tittade ner på honom och han avgudade dem, hur de utan bekymmer alltid såg ner på honom. Hur de alltid var där för honom, allting var förutbestämt.

Den kvällen släpade han ut sitt täcke och la sig på plastparketen. Han ville inte stänga sina ögon, han ville inte förlora sina stjärnor. Det enda som ärligt kunde se på honom, utan att dömma eller glömma.

Stjärnorna ser allting, stjärnor vet, stjärnor viskar vaggvisor till varandra.

Han virade sitt täcke ett varv till, ögona sved, tårarna rullade ner för kinderna; Men varför släcks stjärnorna? Hoppets trofasta tjänare, varför ser jag dem inte mer?

Gryningen rullar upp. Vaggvisorna ekar över den kalla betongen, och vinden viskar sin tysta sång, kastanjträden sjunger stämman.

Ögona sluts.

Mitt tredje och avslutande kapitel i det som var, och är, för oss inblandade Värmdö under det saliga året 2011. Nej, det är inte svårt att skriva spaltmeter om dig, varför? För mina minnen, och de känslor de för med sig, måste yttryckas.




Jag vaknade upp med ett plötsligt ryck, den gula bitterljuva solen trängde in egenom de nyuppsatta skärmarna. Jag drog handen över mitt yviga hår, och ner över mina trötta ögon, de värkte. Det var inte länge sedan vi gick och la oss, och det kändes att vi inte ens lagt våra brusiga huvuden över kuddarna. Jag höll om dig hårdare, och gav dig en kyss i nacken. Vill egentligen inte egentligen släppa taget över ditt liv, även om jag oundvikligen behövde. Gårdagsnatten hade ju varit perfekt, varför vakna upp en dag till?

Jag tog upp min mobiltelefon och ringde till William 'tjaaa, vad gör du brushan?' - Jobbar! 'när kommer ni då?' - runt 14, kanske vi får se. 'William, lova mig att du ringer mig, för det är ja... du får inte komma innan du ringer'.

Vi somnade om och när det vaknade, hade inte det modesta gula ljuset varit som ett mysigt uppvaknande, nej ty det fyllde hela vårat rum. Där vi låg längst in i Lilla Rucklan, tätt intill varandra. Jag gick upp, nästintill tvingade upp henne. Hon log, jag blev varm. Solen utanför var varm och behaglig, vi åt fil och müsli, drack kaffe och åt mackor. Vi pratade om allt, det saknar jag, om allt som var irrelevant. Jag såg upp till dig och din beslutsamhet, din viljestyrka. Samtidigt som jag ville visa att jag var unik och ville, kunde något. De gula kopparna med starkt kaffe och en skvätt mjölk i dracks långsamt upp, tills det återstod skvalp av det presso-bryggda kaffet.

Jag tittade mig runtomkring och såg den modesta förödelsen som gårdagskvällen bragde med sig, men även inte gårdagskvällen utan alla vilda nätter dagen innan. 'Kan jag hjälpa till med något?' - Öh.. eh.. Ja? Ta en diskbalja och sätt dig brevid.

Vi satt där, jag babblade på så mycket om allt och ingenting. Jag kommer inte ens ihåg. Jag pratade om mitt lag, förenat med stil och klass, allmänna idrottsklubben. Vi pratade nog om kärlek och saker omkring. Solen strilade fortfarande ner på oss, vi satt brevid varandra och skummet från våra baljor skvätte. Vi skrattade, och log - precis som i en gammal sång.

Sen kom tiden då vi behövde lämna varandra.. 'Vi ses på någon match eller så!' - eh va sa'ru? 'match, aik?' - eeh.. ja visst.. andan lämnande kroppen samtidigt som hennes blonda vackra hår sneddade runt husknuten. Ett dygn tidigare hade hon kommit, ett dygn senare hade hon sannerligen ändrat min uppfattning om livet.

Kvar stod jag, anstånde, ankommande mina vänner.. för en ny kväll, en ny kväll med alkohol, kvinnor och sång. men, då, var det enda jag tänkte på var dig.

ja, jag har inte varit inspirerad, shit happends bitch. även om jag vet nu hur 'dödgrävaren' ska sluta, så ska jag sluta skriva om den ty, mina vänner, det har blivit ett projekt modell större än Leif GW Perssons skepparkavaj. amen.

därefter blir naturligtvis mitt löjesväckande skanderande ett mindre projekt, men endock kommer skrifter att förverkas och uppmärksammas på min sida.

hädan följer en del av mitt postepiska manuskript av sommaren, ja enjoy.

en gul strimma ljus är allt som syns i kontrasterna av de stora lövträden i horisonten, den studsar mot de kalla gråa molnen. en liten strimma, av morgondag.

2.0 FARLIGT NÄRA

'Mitt i jävla Humlegården?', dundrar Bengt, medans hans stålgrå ögon närmast förvandlas till eldslågor. - Ja, det verkar som att.. 'den jäveln! och varför ringde ingen till mig tidigare?', frågan var närmast riktad till Johan. - Ja vi försökt.. 'skitsnack.'

De båda sitter i bilen på väg till fyndplatsen, morgontraffiken som oftast är sömnig ringlar sig lång ner för kungsgatan. Bengt kastar upp saftblandaren på instrumentbrädan och trycker igång larmet, 'kör nu.' Den svarta BMWn sicksackar sig fram, de parkerar utanför fiket L'Angelo. Bengt är otålig, han närmast går ut ur bilen innan den ens stannat och stegar fram bestämt. 'Vart, vart är liket?!' skriker han gestikulerande, ett gäng intoxikerade ungdomar tittar förbryllat åt deras håll. Johan kämpar för att hålla jämna steg, men hamnar endå på efterkälken.

Gräset är fortfarande fuktigt och det plaskar under fötterna, men ilskan inom sig var större. Känslan av att han inte hade några spår överhuvudtaget, och maktlösheten som den innebar, kittlade inte hans ego. I pressen läkte han medvetet ut rykten och spår, för att provocera och inte visa hur milslångt han var ett gripande. När han stod ute på åkern var han hoppfull, nu nästan desperat.

- Hur vet du att det är samma mördare? 'Hur många mördare känner du som begraver sitt offer efter att ha dekapiterat deras huvud, frågor på det?' De närmade sig avspärrningarna. Rättsläkaren hälsade lite glatt, Bengt ignorerade. Gick fram till den jourhavande polisen. 'Okey, vad vet vi om offret?' - Mathilda Guhnström, ålder 21, boendes med sina föräldrar på Jungfrugatan. Pappa advokat, mamma hemmafru. 'Sågs senast?' - av sina vänner på Hotel Anglais. 'Hotel Anglais?' - Ja.

Den djäveln, kan han ha varit där samtidigt som mig? Bengt kallsvettades, torkade av sig på rocken. Knäna blev svagare. Om han var där, såg han då mig? Jag måste utgå från det. 'Bra, kalla hennes vänninor till förhör. Hämta upp dem med radiobilar. Vi ses nere på häktet'

1.9 EN NATTLIG MATINÉ

Mannen klev in genom dörrarna på Hotell Anglais och möttes av ett myller av liv. Klientelet är givet, med en snittålder kring hans egna, fortfarande gamla dignitärer, reklamare, marknadspampar, säljare med sina bullriga manéer och överdådiga oinsiktsfulla självbild. Han knäppte upp rocken samtidigt som han stegade mot baren, 'en lynchberg lemonade' - absolut!

Han vänder sig runt och bejakar den stinna människosamlingen, musiken spelar en aningen högt för hans smak. Han tittar ner på armandsuret, 23:16. 'Natten är fortfarande ung', mumlar han fram för sig själv. - Visst är den? Mannen blir överumplad över att få ett svar på en fråga som bara var menad för hans egna öron, som att han trodde att ingen såg eller hörde honom. Han vänder sig till vänster och där står en tjej, något överförfriskad, men annars söt, dock ett kvivelaktigt klädval. Han nickar mot henne, och ler en aning. Hon tittar tillbaka med en gnista i hennes ögon, skrattar porlande och vänder sig om till sina vänninor.

Drinken läskar hans törstande strupe, han suktar efter mer, men hindrar sig själv. Det är snart dags att sätta sig i bilen hem till villan. Han står fortfarande och på avstånd studerar tjejen som han stött på tidigare under kvällen, fascinerande. I tankarna började han mäta ut hennes grav, besattheten tog över. Ur innerfickan tog han fram papper och penna, skrev ner något, knöglade ner papperslappen och lade ner den i kavajfickan.

På ena sidan baren ser han en gestalt som han känner igen den mediakåta kändispolisen, en polisens Thomas Bodström, rikskrims finest Bengt Karlsson. Han ler inombords, ser hur fyllehunden alldeles för snabbt dricker upp sin, av allt dömma, whiskey. Ofelbart klädd går han fram till en tjej och på ett närmast ogenerat sätt börjar prata med henne, hon gillar det. Han tar upp sin hand och lägger den på hennes axel, säger något och skrattar till. Han äcklas av dekadensen. Handen har förflyttat sig till midjenivå.

Mannen vänder sig om, går fram till tjejen med de gnistrande ögonen, och ger henne en lapp. Sätter på sig rocken, och fortsätter ut.

Nåväl, det blev en sen kvällsmatiné i varje fall.

http://rienzburgmedia.se

"[...] Kärleken tar blott från sig själv och ger inget utom från sig själv.
Kärleken äger inte, vill ej heller ägas,
ty kärleken är nog för kärleken [...]"

Fantastisk bok

Brukar oftast inte bemöda mig att skriva om vad jag gör på dagarna, känns lite ointressant.

Dock måste jag bara poängtera att igår så åt jag kanske den bästa maten jag ätit på länge. Jag brukar anse mig själv som gastronomisk intresserad, på gott och ont - blir sällan imponerad för att jag kan laga maten lika bra.

men igår så blev jag helt förbluffad, förförd. Kevan på Ett Litet Hak berättade om sina nya chefskockar, vi i all enkelhet tog en förrätt. Helt rätt val. Hummerskagen, åh, helt fantastisk - en färsk hummer som kockas ala minute, bryns i smör, och vispas med en mayonnaise gjord på tryffelolja och en liten bit dijon-senap. Tillsammans med rundheten och sältan från smöret och citronens syrlighet, helt succé.

Innan vi visste om det, så fick vi in en liten råbiff, men framförallt tortellini. Tortellinin gjord på ankbröst, tryffel från kroatien, brynt smör, coctailtomater. Extraordinärt.

Rätt efter rätt kom in och vi provsmakade och vi avslutade med vit tryffelchocklad smaksatt med sambuca och en timjan-balsamicoreduktion vackert ackompanjerat med en 23årig rom från guatemala. Fuckin' heaven baby!

Tror att Ett Litet Hak har något riktigt stort på gång.

Avslutade på Brasseriet Godot, där jag blev sådär mysig på Guds Tårar - rom, briska, två splash angustura bitter.

Livin' Large Baby!

for the money and the fame.

går inte en dag utan att jag tänker på dig, så var det sagt

Förortsromantik! Det är samma samma överallt, Petter rappar om det, Oskar skriver låtar om det.

Det jag älskar är när jag hoppar 113 och känner den söta doften av kaffe från Arvid Nordquist rosteri, eller när jag sneddar förbi Café Boulevard. Det handlar om att äkska turrekiosken i hörnet, morsa på a-lagarna på vägen till tuben. det handlar om vännerna, det handlar om minnen. det handlar om dig och mig, även fast du inte var med på den tiden. - hur då, undrar du?

it's one love baby!

skriva långa poem, dikter, declarations of intent, men till vilket syfte?

det är dags för satsning mot ett SM-kval i styrkelyft. Inte för att jag tror att det kommer bli lätt - nej, det kommer nog bli min största utmaning på länge.

Fotogen blandas med tomatbuskarnas syrliga doft på verandan, från den lilla fönsterglipan kommer en kall vindpust med mynta och höstäpplen insvept från trädgården. Det känns befriande att vara här ute, men med mycket känslor. Främst, alla kvällar jag, Olivier och Messi satt här ute och pratade om livet och kärleken.

Klockan var fyra på morgonen när jag och Olivier öppnade en till bag in box, 'okey, only 'til 04:30. Last glas, then to bed' - Självklart. Halvtimmen blev till en timme när vin och skratt ackompanjerade den stundande soluppgången. 'Joe le taxi, y va pas partout, y marche pas au soda...' Vanessa Paradis späda röst strömmade ur högtalaren. Tillslut gick vi och la oss, totalt utmattade men lyckliga.

Väggarna på Lilla Rucklan känner till alla hemligheter, om de kunde prata skulle de berätta ett epos om sommaren.

Jag satt på den inglasade verandan, räknade minuter tills hon skulle komma. Solen stod lågt i horisonten och det var kvällskymning. De senaste dagarnas överdrivna alkoholtintag gjorde att mina ögon sved och kroppen var trött, men adrenaliten pumpade runt i mina ådror.

Framför mig på den blåvitrandiga duken hade jag en engelsk däckareroman, mina ögon läste men ingenting gick egentligen in i huvudet. Min fokus låg helt någon annanstans, men jag behövde någonting att sysselsätta mig med. Nu när jag tänker efter minns jag inte ens vad boken hette, eller vad den handlade om, i sammanhanget är det irrelevant. Jag lyssnade mer spännt på den stundande ankomsten. Jag hörde när bilen svängde upp på infarten till det lilla röda huset, med de vita knutarna. Hon kom runt hörnet, hela världen stannade upp en sekund, eller två. Jag låtsades vara lite överaskad.

Efter ett tag så satte vi oss, jag öppnade en flaska Amarone-vin, till det kallskurna som hon hade med sig. Vi pratade, om livet, om oss själva, om allt som var väsentligt en ljummen sommarnatt. Lyckan var helt fullkomlig. Jag såg djupt in i hennes ögon, sa att de var de finaste jag någonsin sett. Hon rodnade lite.. jag log. Flaskan tog slut, vi öppnade den andra. Jag var så fascinerad av henne, av allt det hon har gjort, av viljestyrkan. Den fängslade mig och jag försökte hitta ord för att uttrycka mig själv. Vi var inga främlingar för varandra, alltid kändes så naturligt.

Sent på natten, när solen gått ner frågade jag:
- Vill du dansa tryckare?
'haha, mm.. visst', fick jag som trevande svar.

Jag tog min arm och lade den kring midjan, hon la sin arm över min rygg. Vi omfamnade varandra, och det var som att världen utanför inte fanns, som att allt tystnade runtomkring och gav oss tillåtelse... Vi dansade runt ett tag. Jag gav henne en puss på kinden, halsen. Jag blundade och önskade att det aldrig skulle ta slut..

den sommaren.

igår så log du med hela ansiktet..

fantasin leker iväg, drömmen lever sin väg,
skymningen smeker horisonten,
förundrande, försvinnande
vet inte vad som bejakas i spegeln mer,
så vad är det du ser?

hjärtklappning och allt bara snurrar

Lite lustigt egentligen, vi stack iväg ett gäng vänner på piratfest. Ut på en öde ö, alkohol, mat, flippmode. Drack rödvin från flaskan, romflaskorna bildade hög på sandstranden. Mot kvällskvisten åkte vi i vattnet, solen slickade den bara huden och rödvinet blev bara godare.

Sen kom natten, och stjärnorna lyste klart ner över oss alla som låg på stranden och tittade upp. Den stora brasan frasade i bakrunden, Danne kastade på mer kvistar på brasan och eldlopporna dansade upp mot himlen. Alla hade kurat ihop sig på stranden kring brasan, i bakrunden gick Neil Young - Words. Stjärnorna lyste fram. Vi låg där och tittade på karlavagnen, polstjärnan, orions bälte.

Mörkret hade lagt sig över Kalmars inlopp när vi närmade oss, sargade och slitna efter nästan 30 timmars segling. Sjökorten stämde inte med vad vi såg framför oss, navigatör Andrén försökte tyda vår gamla sat-nav mot de nyligen inköpta sjökorten. Natten innan hade tagit hårt på mig, de senaste timmarna hade jag sovit hårt efter stormens strapatser. Kapten Lundkvist hade rodret. I ett ögonblick där ljuset från Kalmar Nyckel bländade vår nattsyn, sprang han Andrén fram, 'Back för in i helvette!'. Förpiken slickade stormbarikaden. Utmadde nådde vi i land. Mina sjöben, ett syndrom som uppkommer vid längre sträckor till sjöss, var obärmhärtiga. Jag vinglade runt på kajen, men romantiken. Romantiken att vi klarat sträckan, att vi var på väg, en sammansvetsad grupp. Mot ett gemensamt mål, var upplyftande.

Följande dag åt vi påskmiddag. Våren var kommen, det där året, 2007. Det året där mycket ändrades.