dödgrävaren pt.8
2.0 FARLIGT NÄRA
'Mitt i jävla Humlegården?', dundrar Bengt, medans hans stålgrå ögon närmast förvandlas till eldslågor. - Ja, det verkar som att.. 'den jäveln! och varför ringde ingen till mig tidigare?', frågan var närmast riktad till Johan. - Ja vi försökt.. 'skitsnack.'
De båda sitter i bilen på väg till fyndplatsen, morgontraffiken som oftast är sömnig ringlar sig lång ner för kungsgatan. Bengt kastar upp saftblandaren på instrumentbrädan och trycker igång larmet, 'kör nu.' Den svarta BMWn sicksackar sig fram, de parkerar utanför fiket L'Angelo. Bengt är otålig, han närmast går ut ur bilen innan den ens stannat och stegar fram bestämt. 'Vart, vart är liket?!' skriker han gestikulerande, ett gäng intoxikerade ungdomar tittar förbryllat åt deras håll. Johan kämpar för att hålla jämna steg, men hamnar endå på efterkälken.
Gräset är fortfarande fuktigt och det plaskar under fötterna, men ilskan inom sig var större. Känslan av att han inte hade några spår överhuvudtaget, och maktlösheten som den innebar, kittlade inte hans ego. I pressen läkte han medvetet ut rykten och spår, för att provocera och inte visa hur milslångt han var ett gripande. När han stod ute på åkern var han hoppfull, nu nästan desperat.
- Hur vet du att det är samma mördare? 'Hur många mördare känner du som begraver sitt offer efter att ha dekapiterat deras huvud, frågor på det?' De närmade sig avspärrningarna. Rättsläkaren hälsade lite glatt, Bengt ignorerade. Gick fram till den jourhavande polisen. 'Okey, vad vet vi om offret?' - Mathilda Guhnström, ålder 21, boendes med sina föräldrar på Jungfrugatan. Pappa advokat, mamma hemmafru. 'Sågs senast?' - av sina vänner på Hotel Anglais. 'Hotel Anglais?' - Ja.
Den djäveln, kan han ha varit där samtidigt som mig? Bengt kallsvettades, torkade av sig på rocken. Knäna blev svagare. Om han var där, såg han då mig? Jag måste utgå från det. 'Bra, kalla hennes vänninor till förhör. Hämta upp dem med radiobilar. Vi ses nere på häktet'
'Mitt i jävla Humlegården?', dundrar Bengt, medans hans stålgrå ögon närmast förvandlas till eldslågor. - Ja, det verkar som att.. 'den jäveln! och varför ringde ingen till mig tidigare?', frågan var närmast riktad till Johan. - Ja vi försökt.. 'skitsnack.'
De båda sitter i bilen på väg till fyndplatsen, morgontraffiken som oftast är sömnig ringlar sig lång ner för kungsgatan. Bengt kastar upp saftblandaren på instrumentbrädan och trycker igång larmet, 'kör nu.' Den svarta BMWn sicksackar sig fram, de parkerar utanför fiket L'Angelo. Bengt är otålig, han närmast går ut ur bilen innan den ens stannat och stegar fram bestämt. 'Vart, vart är liket?!' skriker han gestikulerande, ett gäng intoxikerade ungdomar tittar förbryllat åt deras håll. Johan kämpar för att hålla jämna steg, men hamnar endå på efterkälken.
Gräset är fortfarande fuktigt och det plaskar under fötterna, men ilskan inom sig var större. Känslan av att han inte hade några spår överhuvudtaget, och maktlösheten som den innebar, kittlade inte hans ego. I pressen läkte han medvetet ut rykten och spår, för att provocera och inte visa hur milslångt han var ett gripande. När han stod ute på åkern var han hoppfull, nu nästan desperat.
- Hur vet du att det är samma mördare? 'Hur många mördare känner du som begraver sitt offer efter att ha dekapiterat deras huvud, frågor på det?' De närmade sig avspärrningarna. Rättsläkaren hälsade lite glatt, Bengt ignorerade. Gick fram till den jourhavande polisen. 'Okey, vad vet vi om offret?' - Mathilda Guhnström, ålder 21, boendes med sina föräldrar på Jungfrugatan. Pappa advokat, mamma hemmafru. 'Sågs senast?' - av sina vänner på Hotel Anglais. 'Hotel Anglais?' - Ja.
Den djäveln, kan han ha varit där samtidigt som mig? Bengt kallsvettades, torkade av sig på rocken. Knäna blev svagare. Om han var där, såg han då mig? Jag måste utgå från det. 'Bra, kalla hennes vänninor till förhör. Hämta upp dem med radiobilar. Vi ses nere på häktet'
Kommentarer
Trackback
