madferrit
mad fer it!
lite träningsdagbok. mest egna anteckningar för att hålla koll på träningen och göra lite noteringar.
måndag:
Bänkpress
Uppvärmning - 10x40kg, 10x60kg
5x 80 kg
2x 85 kg
2x 90 kg
1x 95 kg
1x 100 kg fail
8x 60 kg
5x 70 kg
5x 80 (fail 5)
Hade inte en susning på 100kg, kändes riktigt tungt. testade och köra med lindor, kändes ovant. Fick inte riktigt till trycket mot stången, ska testa krilles handledslindor imorgon.
lite träningsdagbok. mest egna anteckningar för att hålla koll på träningen och göra lite noteringar.
måndag:
Bänkpress
Uppvärmning - 10x40kg, 10x60kg
5x 80 kg
2x 85 kg
2x 90 kg
1x 95 kg
1x 100 kg fail
8x 60 kg
5x 70 kg
5x 80 (fail 5)
Hade inte en susning på 100kg, kändes riktigt tungt. testade och köra med lindor, kändes ovant. Fick inte riktigt till trycket mot stången, ska testa krilles handledslindor imorgon.
Dödgrävaren pt. II
1.3 ATT LAGA EN RISOTTO
Att laga en risotto är inte svårt, aborioris, vitt vin, buljong, klick smör, persilja, and voila. Helst lite tryffel också, just för att göra saker och ting lite mer intressant. Perfektionisten i mannen gick igång, han visste vad han ville ha och hur han skulle göra det. Samtidigt som pannan stod under kraftig omrörning, gick han igenom Isabelle Skarps plötsliga försvinnande.
Risotton klar och servera, han häller upp vackert och strör lite hackad persilja över. Till detta ett torrt norditalienskt vitvin som är stramt, lite syrligt och jordigt. Maten smakar underbart, helt perfekt. Brevid sig hade han ett anteckningsblock, tider och noteringar nedskribblat i blyerts. Det hade gått en vecka nu, och mannnen hade skapat sig en bra uppfattning över hur Isabelle Skarps vardag såg ut.
Maten var uppäten och anteckningsblocket redan nerstucket i ytterrocken. Han tog skyffeln och ipoden, stängde efter sig. Han tog spaden över axeln och med starka steg gick han ner för sin gata, mot skogen. Det kalla fuktiga, halvlånga gräset gick upp till knät på honom, efter två hundra meter började skogen. Långa lövträd såg ner mot hans gestalt, skuggor skapades utav ingenting. Allt som hördes var ett fras av hans kraftiga steg mot det fuktiga underlaget. Grenar och buskage banade väg för honom. Blicken var svart. En snabb titt ner på klockan. Efter att ha gått i nordöstlig riktning i runt en kvart, byter mannen kurs mot en rakt östlig riktning. Ökar tempot, bryter genom ett buskage, upp på en enslig gångväg. Hennes blonda lockar, passerar honom rakt framför näsan. Hennes doft sticker i hans näsa.. Armani Code. Skyffeln viner genom luften och träffar hennes skallben som spräcks rakt öppet, blodet rinner ut i ur hålet i hennes huvud tillsammans med en grå massa hjärnsubstans. Hennes skri tystnar. Han vänder henne med spaden, hennes blå vackra ögon har fortfarande en strimma liv i sig. Hennes blonda hår, nu blodrött men fortfarande sensuellt. Han ler: 'God natt min sköna'. Höjer spaden och klyver hennes hals itu.
Han andas ut, han sätter på sin iPod. Sätter i hörlurarna, tar tag i den livlösa armen och drar henne tillbaka. Tillbaka mot fältet. Nynnandes.
När han väl är i färd med att börja gräva, byts nynnande ut mot en klar sång. 'Raindrops are falling on my head, im just a guy whos feet are to big for this bed... raindrops are falling on my head'.
Att laga en risotto är inte svårt, aborioris, vitt vin, buljong, klick smör, persilja, and voila. Helst lite tryffel också, just för att göra saker och ting lite mer intressant. Perfektionisten i mannen gick igång, han visste vad han ville ha och hur han skulle göra det. Samtidigt som pannan stod under kraftig omrörning, gick han igenom Isabelle Skarps plötsliga försvinnande.
Risotton klar och servera, han häller upp vackert och strör lite hackad persilja över. Till detta ett torrt norditalienskt vitvin som är stramt, lite syrligt och jordigt. Maten smakar underbart, helt perfekt. Brevid sig hade han ett anteckningsblock, tider och noteringar nedskribblat i blyerts. Det hade gått en vecka nu, och mannnen hade skapat sig en bra uppfattning över hur Isabelle Skarps vardag såg ut.
Maten var uppäten och anteckningsblocket redan nerstucket i ytterrocken. Han tog skyffeln och ipoden, stängde efter sig. Han tog spaden över axeln och med starka steg gick han ner för sin gata, mot skogen. Det kalla fuktiga, halvlånga gräset gick upp till knät på honom, efter två hundra meter började skogen. Långa lövträd såg ner mot hans gestalt, skuggor skapades utav ingenting. Allt som hördes var ett fras av hans kraftiga steg mot det fuktiga underlaget. Grenar och buskage banade väg för honom. Blicken var svart. En snabb titt ner på klockan. Efter att ha gått i nordöstlig riktning i runt en kvart, byter mannen kurs mot en rakt östlig riktning. Ökar tempot, bryter genom ett buskage, upp på en enslig gångväg. Hennes blonda lockar, passerar honom rakt framför näsan. Hennes doft sticker i hans näsa.. Armani Code. Skyffeln viner genom luften och träffar hennes skallben som spräcks rakt öppet, blodet rinner ut i ur hålet i hennes huvud tillsammans med en grå massa hjärnsubstans. Hennes skri tystnar. Han vänder henne med spaden, hennes blå vackra ögon har fortfarande en strimma liv i sig. Hennes blonda hår, nu blodrött men fortfarande sensuellt. Han ler: 'God natt min sköna'. Höjer spaden och klyver hennes hals itu.
Han andas ut, han sätter på sin iPod. Sätter i hörlurarna, tar tag i den livlösa armen och drar henne tillbaka. Tillbaka mot fältet. Nynnandes.
När han väl är i färd med att börja gräva, byts nynnande ut mot en klar sång. 'Raindrops are falling on my head, im just a guy whos feet are to big for this bed... raindrops are falling on my head'.
dödgrävaren
KAPITEL 1.1 - RAINDROPS ARE FALLING ON MY HEAD
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
