Hanses vaggvisa
Klockan slog sent på natten, och liksom alla nätter vaknade den lilla pojken till liv. Han gnuggade sina suddiga ögon och stegade ner på det kalla masonitgolvet. Täcket som hållt honom varm strycktes åt sidan, Musse Pigg fick vara kvar i sängen. Med lätta fötter smög han ut genom sovrumsdörren, till höger genom den gulspräckliga hallen och fram till det kombinerade mat och vardagsrummet. Pojken tittade långsamt förbi hörnen för att titta att kusten var klar, när han säkerställt detta smög han varsmt genom vardagsrummet. De sträva håren från de persiska mattorna kittlande under hans fötter.
Balkongdörrarna öppnades med ett knyckt och den lilla pojken steg ut. Han tittade upp på stjärnorna, såg karlavagnen och hur den hade roterat runt sin egna axel. Inte alls som det var innan han gick och la sig ett par timmar tidigare under kvällen. Stjärnorna tittade ner på honom och han avgudade dem, hur de utan bekymmer alltid såg ner på honom. Hur de alltid var där för honom, allting var förutbestämt.
Den kvällen släpade han ut sitt täcke och la sig på plastparketen. Han ville inte stänga sina ögon, han ville inte förlora sina stjärnor. Det enda som ärligt kunde se på honom, utan att dömma eller glömma.
Stjärnorna ser allting, stjärnor vet, stjärnor viskar vaggvisor till varandra.
Han virade sitt täcke ett varv till, ögona sved, tårarna rullade ner för kinderna; Men varför släcks stjärnorna? Hoppets trofasta tjänare, varför ser jag dem inte mer?
Gryningen rullar upp. Vaggvisorna ekar över den kalla betongen, och vinden viskar sin tysta sång, kastanjträden sjunger stämman.
Ögona sluts.
Balkongdörrarna öppnades med ett knyckt och den lilla pojken steg ut. Han tittade upp på stjärnorna, såg karlavagnen och hur den hade roterat runt sin egna axel. Inte alls som det var innan han gick och la sig ett par timmar tidigare under kvällen. Stjärnorna tittade ner på honom och han avgudade dem, hur de utan bekymmer alltid såg ner på honom. Hur de alltid var där för honom, allting var förutbestämt.
Den kvällen släpade han ut sitt täcke och la sig på plastparketen. Han ville inte stänga sina ögon, han ville inte förlora sina stjärnor. Det enda som ärligt kunde se på honom, utan att dömma eller glömma.
Stjärnorna ser allting, stjärnor vet, stjärnor viskar vaggvisor till varandra.
Han virade sitt täcke ett varv till, ögona sved, tårarna rullade ner för kinderna; Men varför släcks stjärnorna? Hoppets trofasta tjänare, varför ser jag dem inte mer?
Gryningen rullar upp. Vaggvisorna ekar över den kalla betongen, och vinden viskar sin tysta sång, kastanjträden sjunger stämman.
Ögona sluts.
Kommentarer
Trackback
