fyra dagar...
Fyra dagars hårt krökande sätter spår i kroppen, det funkar liksom inte. Kommer aldrig göra. Igår var undantaget, jag fick inte i mig någonting.
Någonstans vid kl 01, valde jag att åka hem från Messi. Hade haft det väldigt roligt. 515 från Dalvägen, plingade och hoppa av Sundbybergs Idrottsplats. Andades, kände den kyliga luften ner i mina lungor. Från hörlurarna strömmade John Frusciante 'the will to death is what keep us alive..' jag sjöng med någon vers, slutade för att tända en cigarett.
På krönet av tulegatan i höjd med Duvbo tunnelbanestation såg Duvbo villaområde så ensligt och tomt ut. Kommer du ihåg sagostunden man såg på TV när man var liten? där introt var en liten miniatyrvärld, som snurrade långsamt. En miniatyrvärld där ingenting, riktigt, är på riktigt. Den kvällen kändes som en kväll, som inte funnits. Benen bär mig fram, i ett behagligt tempo. Klockan är närmre två, men jag har inte bråttom hem.
'Ooooh, and who is gonna save you when i'm gone? and who watch over you? and who will give you strength when you're not strong. who watch over you when i'm gone away..' Myles Kennedys röst talar till mig, jag tänker lite snabbt på kvinnor som svikit mig och som jag har svikit själv. Det här sveket, det är något som inte går att tvätta bort. Det finns alltid där. För hur man än försöker går det inte att tvätta bort det, du kan rannsaka dig själv, men du kan aldrig glömma. Något påminner dig alltid.
Messi sa igår att Ebba kanske skulle komma. Jag började le, skratta och tog en klunk på rosévinet. Nej, det gör hon inte. 'Prata aldrig om mig, inte med mig, nämn inte ens mitt namn', hennes ord ekade runt i huvudet på mig. 'Elias, sa du att jag var här eller?', 'Ja'. Jag kommer ihåg de sena samtalen, de sena utfrågningarna där jag satt och blånekade, ljög. Var inte tillräckligt stark för att vara ärlig, ville aldrig vara ärlig. Ville egentligen inte såra, men för varje lögn vred jag om kniven lite hårdare. Jag förstod inte.
Jag går Tulegatan ner, kommer ner till korsningen. Tittar efter bilar, men ser inte en levande själ ute. Kliver över gatan och in i villaområdet. Går mellan ståtliga 30-40tals hus, det doftade av trädgård, övermogna äpplen och fuktiga löv, en söt lite klibbig doft. Stjärnorna tittar ner på mig, medans jag lunkar fram i min minatyrvärld.
'an' if you want to be real deep, i hook you up with some peotry. roses are red an violet are blue, they both look pretty good but then so do you'. Jerry Hoff.. Jag har aldrig gett upp, kommer aldrig göra det heller. Men kärleken är en hård och obärmhärtig legoknäckt. Du vet inte vad som händer förrän du står där, nerkärad och förjävlig. Ditt egentliga enda hopp är att den är besvarad.
Är i höjd med brandstationen, sneddar lite över den lilla namnlösa parken. Skyndar mina steg lite, ryggen värker och jag vill ha en säng. Kommer hem, lägger mig i sängen, tänker på dig. Hopppas du mår bra..
Någonstans vid kl 01, valde jag att åka hem från Messi. Hade haft det väldigt roligt. 515 från Dalvägen, plingade och hoppa av Sundbybergs Idrottsplats. Andades, kände den kyliga luften ner i mina lungor. Från hörlurarna strömmade John Frusciante 'the will to death is what keep us alive..' jag sjöng med någon vers, slutade för att tända en cigarett.
På krönet av tulegatan i höjd med Duvbo tunnelbanestation såg Duvbo villaområde så ensligt och tomt ut. Kommer du ihåg sagostunden man såg på TV när man var liten? där introt var en liten miniatyrvärld, som snurrade långsamt. En miniatyrvärld där ingenting, riktigt, är på riktigt. Den kvällen kändes som en kväll, som inte funnits. Benen bär mig fram, i ett behagligt tempo. Klockan är närmre två, men jag har inte bråttom hem.
'Ooooh, and who is gonna save you when i'm gone? and who watch over you? and who will give you strength when you're not strong. who watch over you when i'm gone away..' Myles Kennedys röst talar till mig, jag tänker lite snabbt på kvinnor som svikit mig och som jag har svikit själv. Det här sveket, det är något som inte går att tvätta bort. Det finns alltid där. För hur man än försöker går det inte att tvätta bort det, du kan rannsaka dig själv, men du kan aldrig glömma. Något påminner dig alltid.
Messi sa igår att Ebba kanske skulle komma. Jag började le, skratta och tog en klunk på rosévinet. Nej, det gör hon inte. 'Prata aldrig om mig, inte med mig, nämn inte ens mitt namn', hennes ord ekade runt i huvudet på mig. 'Elias, sa du att jag var här eller?', 'Ja'. Jag kommer ihåg de sena samtalen, de sena utfrågningarna där jag satt och blånekade, ljög. Var inte tillräckligt stark för att vara ärlig, ville aldrig vara ärlig. Ville egentligen inte såra, men för varje lögn vred jag om kniven lite hårdare. Jag förstod inte.
Jag går Tulegatan ner, kommer ner till korsningen. Tittar efter bilar, men ser inte en levande själ ute. Kliver över gatan och in i villaområdet. Går mellan ståtliga 30-40tals hus, det doftade av trädgård, övermogna äpplen och fuktiga löv, en söt lite klibbig doft. Stjärnorna tittar ner på mig, medans jag lunkar fram i min minatyrvärld.
'an' if you want to be real deep, i hook you up with some peotry. roses are red an violet are blue, they both look pretty good but then so do you'. Jerry Hoff.. Jag har aldrig gett upp, kommer aldrig göra det heller. Men kärleken är en hård och obärmhärtig legoknäckt. Du vet inte vad som händer förrän du står där, nerkärad och förjävlig. Ditt egentliga enda hopp är att den är besvarad.
Är i höjd med brandstationen, sneddar lite över den lilla namnlösa parken. Skyndar mina steg lite, ryggen värker och jag vill ha en säng. Kommer hem, lägger mig i sängen, tänker på dig. Hopppas du mår bra..
Igår på vägen hem.
Kommentarer
Trackback
