en drömmares memoarer
Solen strömmade in genom det halvöppna fönstret som stått öppet hela natten. Rummet var fyllt med en obehaglig kyla. Strålarna blixtrade mot mannens ögonlock och tvingade dem att öppna sig. Det var ett ångestladdat uppvaknande. Mannen var utvilad, nej han låg och sov för att inte vakna. Det kändes bäst så. När verkligheten är den som man skapar i det trygga sinnet, medans världen utanför arbetar. Arbetare, förslavade för att tillfredställa samhället och därigenom de matriella behov som vårat samhälle bygger kring. Den egna drivkraften, den mänskliga strävan att utvecklas, förbättras byggs runt matriella ting. När en persons välstånd bestäms utav hans köpkraft och matriella status. Han visste det, han ville också ha sin bit av kakan.
Det var som en paradox som byggdes upp i hans sinne medan han låg i sin säng och bejakade den blåa skyn som blottade sig genom fönstergluggen. Pengar fick man, inom lagens rum, genom att utföra ett jobb. Ett samhälle är uppbyggt på att jobba. En efterfrågan finns och vissa entreprenörer anser att det är deras uppgift att tillgodose detta behov. En städare städar inte för att det är upplyftande för själen, utan för att det är hans roll i samhället. Utan hans roll skulle samhället fallera. Han lekte med de smått marxistiska tankarna med total jämnställdhet, då allas roll i kollektivet är lika mycket värd inför staten. Statliga dagis formar barn i ett kollektiv, individualism är farligt. Oliktänkande uppmuntras, men bara om man tänker rätt tankar.
Mannen satte sig upp ur sängen, det gjorde inget gott att ligga ner. Hans kropp var ovårdad, närmast nedgången. Tankarna som flöt runt hos honom var viktigare än hans utseende, brukade han intala sig själv. Allting för att rättfärdiga sitt beteende. Han drog sina fötter efter sig, medan hans kropp och medvetande förde honom från sovrummet till köket. Väl i köket kom hans närmast mekaniska metodik när det gällde detaljer och vanor kom till rätta. Det var inte så att han var perfektionistisk i slutresultatet. Däremot visste han att genom göra vissa saker på ett visst sätt skulle ge honom ett resultat som var tillfredställande. Han plockade fram burken med arabica bönorna och satte på vattenkokaren. Locket åkte av på burken, mannen stack ner handen i burken, tog upp en näve och började närmast lite maniskt granskade bönorna. Mannen la knytnäven med bönor i kaffemalen, exakt 15 sekunder senare började en ljuvlig doft av kaffe spridas i köket. De malda bönorna närmast fräste av det kokande vattnet från vattenkokaren. Mannen log, det var njutningen som han ville åt. Det spelade ingen roll om det var en sexuell, intellektuell eller gastronomisk njutning. Bara känslan av njutning gav honom total sinnesro och tillfredställelse.
Frihet, mumlade mannen, medans han tog en klunk av kaffet. Ett abstrakt begrepp att frigöra sig själv från samhällets normer, med andra ord ta ett steg åt sidan men fortfarande sträva framåt. Är den totala friheten att göra vad man vill och behagar om dagarna, mer värd än att jobba och tjäna sina pengar? Är frihet att göra en karriär med sylvassa armbågar, i en tillvaro som man egentligen inte trivs med. Efter lång och trogen tjänst, vakna upp i pensionsålder och antingen undra vad som händer näst eller njuta av livet. Är det varje mans rätt eller varje mans tjänstgöring att göra? Det kanske gäller samma princip som att om man tror på en lögn tillräckligt mycket, blir den sann.
jag tror på det, tror du?
Det var som en paradox som byggdes upp i hans sinne medan han låg i sin säng och bejakade den blåa skyn som blottade sig genom fönstergluggen. Pengar fick man, inom lagens rum, genom att utföra ett jobb. Ett samhälle är uppbyggt på att jobba. En efterfrågan finns och vissa entreprenörer anser att det är deras uppgift att tillgodose detta behov. En städare städar inte för att det är upplyftande för själen, utan för att det är hans roll i samhället. Utan hans roll skulle samhället fallera. Han lekte med de smått marxistiska tankarna med total jämnställdhet, då allas roll i kollektivet är lika mycket värd inför staten. Statliga dagis formar barn i ett kollektiv, individualism är farligt. Oliktänkande uppmuntras, men bara om man tänker rätt tankar.
Mannen satte sig upp ur sängen, det gjorde inget gott att ligga ner. Hans kropp var ovårdad, närmast nedgången. Tankarna som flöt runt hos honom var viktigare än hans utseende, brukade han intala sig själv. Allting för att rättfärdiga sitt beteende. Han drog sina fötter efter sig, medan hans kropp och medvetande förde honom från sovrummet till köket. Väl i köket kom hans närmast mekaniska metodik när det gällde detaljer och vanor kom till rätta. Det var inte så att han var perfektionistisk i slutresultatet. Däremot visste han att genom göra vissa saker på ett visst sätt skulle ge honom ett resultat som var tillfredställande. Han plockade fram burken med arabica bönorna och satte på vattenkokaren. Locket åkte av på burken, mannen stack ner handen i burken, tog upp en näve och började närmast lite maniskt granskade bönorna. Mannen la knytnäven med bönor i kaffemalen, exakt 15 sekunder senare började en ljuvlig doft av kaffe spridas i köket. De malda bönorna närmast fräste av det kokande vattnet från vattenkokaren. Mannen log, det var njutningen som han ville åt. Det spelade ingen roll om det var en sexuell, intellektuell eller gastronomisk njutning. Bara känslan av njutning gav honom total sinnesro och tillfredställelse.
Frihet, mumlade mannen, medans han tog en klunk av kaffet. Ett abstrakt begrepp att frigöra sig själv från samhällets normer, med andra ord ta ett steg åt sidan men fortfarande sträva framåt. Är den totala friheten att göra vad man vill och behagar om dagarna, mer värd än att jobba och tjäna sina pengar? Är frihet att göra en karriär med sylvassa armbågar, i en tillvaro som man egentligen inte trivs med. Efter lång och trogen tjänst, vakna upp i pensionsålder och antingen undra vad som händer näst eller njuta av livet. Är det varje mans rätt eller varje mans tjänstgöring att göra? Det kanske gäller samma princip som att om man tror på en lögn tillräckligt mycket, blir den sann.
jag tror på det, tror du?
Kommentarer
Trackback
