rienzburg

fantasin leker iväg, drömmen lever sin väg,
skymningen smeker horisonten,
förundrande, försvinnande
vet inte vad som bejakas i spegeln mer,
så vad är det du ser?

hjärtklappning och allt bara snurrar

Lite lustigt egentligen, vi stack iväg ett gäng vänner på piratfest. Ut på en öde ö, alkohol, mat, flippmode. Drack rödvin från flaskan, romflaskorna bildade hög på sandstranden. Mot kvällskvisten åkte vi i vattnet, solen slickade den bara huden och rödvinet blev bara godare.

Sen kom natten, och stjärnorna lyste klart ner över oss alla som låg på stranden och tittade upp. Den stora brasan frasade i bakrunden, Danne kastade på mer kvistar på brasan och eldlopporna dansade upp mot himlen. Alla hade kurat ihop sig på stranden kring brasan, i bakrunden gick Neil Young - Words. Stjärnorna lyste fram. Vi låg där och tittade på karlavagnen, polstjärnan, orions bälte.

Mörkret hade lagt sig över Kalmars inlopp när vi närmade oss, sargade och slitna efter nästan 30 timmars segling. Sjökorten stämde inte med vad vi såg framför oss, navigatör Andrén försökte tyda vår gamla sat-nav mot de nyligen inköpta sjökorten. Natten innan hade tagit hårt på mig, de senaste timmarna hade jag sovit hårt efter stormens strapatser. Kapten Lundkvist hade rodret. I ett ögonblick där ljuset från Kalmar Nyckel bländade vår nattsyn, sprang han Andrén fram, 'Back för in i helvette!'. Förpiken slickade stormbarikaden. Utmadde nådde vi i land. Mina sjöben, ett syndrom som uppkommer vid längre sträckor till sjöss, var obärmhärtiga. Jag vinglade runt på kajen, men romantiken. Romantiken att vi klarat sträckan, att vi var på väg, en sammansvetsad grupp. Mot ett gemensamt mål, var upplyftande.

Följande dag åt vi påskmiddag. Våren var kommen, det där året, 2007. Det året där mycket ändrades.

jag minns en natt när jag seglade, åke gick upp till mig och pekade med hela handen, flinade och sa 'du.. stormasten ska vara mellan de två stjärnorna, då är vi på rätt väg'. sakta gled vi fram ljudlöst över vattnet. min hjärna stod på högvarv, adrenalinet tog ut tröttheten. efter några timmar byttes den stjärnklara, kalla natten ut mot en soluppgång, en efter en slocknade stjärnorna, och en orange värmande sol steg.

jag stod och myste uppe på däck, livet var så fulländat då. euforin steg.

1.7 BROTTSPLATSENS VIRTUOS

Bengt är tillbaka på brottsplatsen en gång till. Han går runt på den soluppvärmda asfalten, blodet är fortfarande inte borttvättat, det är som en mörk pöl på marken. Bengt backar två tre meter från buskaget och vägen, han står där och bejakar vägen och blodspåren som leder mot ängen.

'.. Så det var här som hon dog?'

Bengt slöt ögonen, bet ihop, kände hur ådrorna i pannan vecklades ut. Han hade fått en grön grabb direkt från polishögskolan, en sådan kille som försöker alldeles för mycket. - Johan?, försökte han med ett ansträngt leende. 'du vet Waynes Coffe som vi körde förbi på vägen hit? - ja. 'seså, fixar du en sallad till lunch. bra tack.' Slutdiskuterat. Irritationen växte inom honom, det fanns två starka anledningar. Sömnen, den ständiga bristvaran infann sig inte inatt heller. Hans självmedicinering av alkohol och porr i övernattningslägenheten - det var verkligheten. Han älskade sitt jobb, mer än någonting annat, arbetsmoralen var det aldrig något fel på. Den egna moralen kunde dock vara bristfällig. Hur mycket han än jobbade, långa arbetsdagar så kunde han endå inte somna, övernattningslägenheten var perfekt. Ibland efter något helrör whiskey kunde han lätt gå ner på gatan och köpa en studentska för natten. Det berörde honom ingenting att hans fru låg hemma i sängen och väntade, det förhållandet var dött. De senaste två åren har han fejkat en relation, det var enkelt. Bara komma ihåg alla viktiga datum, le, vara charmig och va bra skådespelare.

Bengt gick längs vägen, längs blodspåren, ut på åkern. Spåren efter Isabelle Skarp, 18 år gammal, var tydliga. Mördaren hade inte gjort någon ansträngning för att dölja spåren ut till graven. Man såg tydliga spadtag i marken, han hade verkligen begravt henne. Mordet måste vara överlagt, men det fanns inga motiv. Hon var populär, glad, skötsam flicka, oskuldsfull hästtjej. Men planeringen var oklanderig, mördaren hade väntat på henne i buskaget, gått rakt igenom, slagit till henne med spaden, jacken i pannan var tydliga. Enligt rättmedicinska läkarna var hon inte våldtagen. Hela scenariot snurrade runt i huvudet på Bengt ett varv till.

Hur hade han tagit sig till brottsplatsen? Vägen ligger enslig, en gångväg som ligger intill ett stort fält med en lövskog på ena sidan. De själva hade tagit bilen, parkerat och gått en bit. Men enligt vittnen hade ingen bil synts borta på vägen de parkerade på. Vilket egentligen tyder på att mördaren har en viss lokalkännedom. Vinden blåste igenom hans tunna kavaj, Bengt huttrade till.

Gröngölingen hade återvänt med lunch.

rädd att bli bränd

1.6 NÅGOT SÅ MEKANISKT

Mannen var nere i sin källare, lamporna lyste ett kallt vitt sken över det grönbruna stengolvet i rummet som var runt tjugio gånger tjugio meter. Från början hade rummet varit en vinkällare, men redan efter ett par år insåg mannen dess potential till att  byggas om till en verkstad. Det hade tagit ett tag att komma hit, dit han ville. Planeringen var minutiös, och i takt med att Skapelsen, Hon, blev färdig desto mer klar blev han på sin sak. Fascinationen att döda blev starkare för varje minut, döden var en kall vän som han älskade med passionerat. Han såg hennes ansikte framför sig, lilla fröken, hennes hår var silkeslent och blont. I början, sedan blodrött. I takt med musiken hade mannen grävt hennes grav omsorgsfullt, och helt sonika begravt henne. Den späda vackra kroppen. Han insåg att det snart var dags för ett mer bråd ond död.

I taket hängde ett par rostiga kedjor, vajrar, klossar. En gammal .357 motor från sin Camaro '71 hängde där, han hade renoverat den för hand. Snart var det dags att premiäråka för året. Strålkastare var riktade mot Henne, den själlösa varelse som tryggt fanns i hans famn, hans hem. Själlös, är det samma som känslolös? Med en skiftnyckel i handen gestikulerade mannen. Min empati sträcker sig långt under fascinationen för döden, men själen - det som gör mig till den jag är; har inget och göra med oförmågan att relatera. Svetshjälmen åkte på, svetslopporna dansade till ljudet av Chet Bakers kärleksfulla trumpet och mannen var uppslukad i stt arbete. Tio år hade han arbetat, från första biten av opolerad svart järn tills nu. Men snart var hon klar. Det var bara hydrauliken som krånglade, som saknades.

Han påminde sig själv att äta, hungern satte in. Han gick upp för spiraltrappan, knäppte av lamporna. Lät Skapelsen sova, hon såg trött ut. Lustigt att något så mekaniskt, han bringa så mycket... hm, ja känslor.

flamman ur ljuset på nattduksbordet var rödbruntfärgat av glaset, det valsade runt i det mörka sovrummet. skarpa kontraster formas på väggarna. ditt blonda hår faller ner på min mage, jag håller om dig hårt. en tår faller ner för min kind, av lycka. du kramar om mig hårdare, 'varför ligger du så långt ifrån?'. jag tar ett hårdare tag om dig, håller om dig. våra själar snuddar varandra, ljuset och mörkret möts. där och då, i en lägenhet i bromma, en sensommarnatt.