dödgrävaren
KAPITEL 1.1 - RAINDROPS ARE FALLING ON MY HEAD
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
tankar från en strand pt.1
En fuktig hetta slog emot mig när jag gick ut från Phukets flygplats, klockan hade precis slagit 08:00. Runt omkring mig surrade tillrop på knagglig engelska, 'mister, mister, where you stay?'. Bakom mina solglasögon, höjde jag handen avböjande, skakade på huvudet och svarande nekande. Mitt första möte med en helt ny kontinent, en helt ny kultur.
In i en taxi mot Shalong Pier, i taxin bytte jag om från mina nu alldeles för varma mjukisbyxor till ett par blåa satin shorts. Tittade ut och såg en misär, längs gator fanns kåkstäder fattiga människor, hundar och alla dessa vespor. På gatorna såg man nya fräscha japanska bilar rulla, men vart bor människorna som äger dessa? Inte längs de vägar som jag åkte. Där och då, mitt andra möte med Thailand, fick jag en olustig känsla i magen. Hur vidrigt är det att vi reser i 10 timmar till ett land, för att utnyttja landet och dess befolkning - som i vissa fall bara försöker överleva för dagen.
Vägen slingrade sig fram mot en sandstrand längst ner av den halvö som Phuket utgör. Efter vissa komplikationer vid flygplatsen hade vi missat vår båttransfer till Koh Racha Yai, en liten ö två timmar från färjelägret. En liten spänstlig Thailändare bar ombord våra väskor på longtail-båten.
'Dit bort ska vi' sa jag och tittade runt på mitt resesällskap och pekade mot horisonten, ut genom bukten, mellan två stycken mindre ögrupper tornade efter en timmes resa upp en ö, full av grönska med en kantig topografi. Höga berg, klippig på i stort sätt alla sidor. Vi gled ljudlöst in i en liten vik, en stor sandstrand välkomnade oss till en vykortsbild. Hit skulle vi alltså.
Mina tankar på bilden av ett fattigt folk, byts ut mot detta paradis. Jag förstår att folk landar för att sedan blir ivägskickade till framsidan av en social baksida som är ful. En polerad Leninbyst, med ihålig baksida. Just nu stod jag bara och speglade mig i framsidan av bysten, medans våra chipchopare bar väskor i ett lämmeltåg.
Nybyggd resort, ett av fyra på ön. Någonstans under vistelsen på den här ön förstår jag varför svenskar flyttar hit, varför nära en halv miljon människor emigrerar till värmen. Men värmen finns överallt? Bara inte i Sverige.
En dag ägnas till att gå runt denna magnifika ö, vissa delar var helt öde. Vi gick runt och hittade till Geraldo's Beach Bar. Fantastiskt läge, fräscht rakt in i klippan med utsikt av ett turkost vatten. Helt öde. En karta guidade oss runt, men flera av öns platser var öde. Som att tsunamin tog allting för ett par år sedan, men ingen har ansträngt sig att bygga upp det. En bar, vars fläkt hänger trasig och rostig i taket, helt öde förutom tupparna i ett hörn. Obehagligt.
På andra sidan, fem minuters gångväg låg The Racha. Nybyggt, som mycket annat av ön, vitt, fint, eget gym, fashionabelt. Till och med Thailands prinsessor brukar ta sig hit för att sola, bada och dyka. I en total kontrast till vad som finns bakom hörnet.
Dagarna flyter på.
Ö-byte och insikt nummer tre. Det eviga leendet från vår taxichafför gör mig nervös, en fråga - vilken som helst besvaras med ett leende. Leendet och de eviga 'yes, yes', vi krånglar fram våra biljetter när vi helt plötsligt behöver byta taxi. Där kommer leendet, fråga, inget svar, leende. Irritation. Det fungerar inte för mig. Min stubin brinner sig kort. Färjan som ska hämta oss till Koh Lanta via Phi Phi ska gå 13:30, därför ska vi vara där 13:15. Men fortfarande avgår färjan 14:00, man får koppla bort det.
Koh Lanta känns som en kristen missionsstad, en svenskkoloni, en ö som har svenskan som ett officiellt andraspråk. På gott och på ont. Svenskor är vackra. Försökte få tag på vänner, en vädjan att förgylla mitt gryende intresse för kulturen. Det måste finnas mer än leenden.
En kväll träffade jag en indier, 'Brother'. Vi började prata livsåskådning. Intressant man, den storvuxne miljonären.
- If you tell your woman that you love her. One month later, things may change thus making the statement that you love her meaningless. Therefor you can't promise anything, to anyone. If you can see the stars, with no cloud on it why should I presume it will rain in the morning? It's not logical.
Logiken var det fascinerande, det var det enda han levde efter.
- Is money important for you?
- Ofcourse, money is everything. I like to live a certain way that only money can bring.
Det var nog första gången jag hörde någon ogenerat prata om att pengar var det mest naturliga och uppskattade som finns på denna jord. Utan avund, eller skryt. Utan på ett självklart sätt. Ett sätt som inte vi har i Sverige, där allting genomsyras av medelvägen. Allting ska vara lagom, vilket gör att när vi väl får chansen - skryter vi om det, lyfter upp oss till skyarna. Varför? För att vi kan. Sverige är ett exempel på förväntningssamhälle, där alla strävar efter att få det bättre, ha någonting bättre, för att sticka ut från samhället stöpta form. I ett annat lunk än Paal, bartendern som vi träffade på Freedom Bar, han var nöjd med livet. Han tjänade pengar, drack upp dem, levde billigt, men var lycklig. Är du lycklig med exakt det du har nu, i stående sekund? Jag skäms inte för det, men jag är inte!
Min bästa vän på dagarna var Chang. Öl.
In i en taxi mot Shalong Pier, i taxin bytte jag om från mina nu alldeles för varma mjukisbyxor till ett par blåa satin shorts. Tittade ut och såg en misär, längs gator fanns kåkstäder fattiga människor, hundar och alla dessa vespor. På gatorna såg man nya fräscha japanska bilar rulla, men vart bor människorna som äger dessa? Inte längs de vägar som jag åkte. Där och då, mitt andra möte med Thailand, fick jag en olustig känsla i magen. Hur vidrigt är det att vi reser i 10 timmar till ett land, för att utnyttja landet och dess befolkning - som i vissa fall bara försöker överleva för dagen.
Vägen slingrade sig fram mot en sandstrand längst ner av den halvö som Phuket utgör. Efter vissa komplikationer vid flygplatsen hade vi missat vår båttransfer till Koh Racha Yai, en liten ö två timmar från färjelägret. En liten spänstlig Thailändare bar ombord våra väskor på longtail-båten.
'Dit bort ska vi' sa jag och tittade runt på mitt resesällskap och pekade mot horisonten, ut genom bukten, mellan två stycken mindre ögrupper tornade efter en timmes resa upp en ö, full av grönska med en kantig topografi. Höga berg, klippig på i stort sätt alla sidor. Vi gled ljudlöst in i en liten vik, en stor sandstrand välkomnade oss till en vykortsbild. Hit skulle vi alltså.
Mina tankar på bilden av ett fattigt folk, byts ut mot detta paradis. Jag förstår att folk landar för att sedan blir ivägskickade till framsidan av en social baksida som är ful. En polerad Leninbyst, med ihålig baksida. Just nu stod jag bara och speglade mig i framsidan av bysten, medans våra chipchopare bar väskor i ett lämmeltåg.
Nybyggd resort, ett av fyra på ön. Någonstans under vistelsen på den här ön förstår jag varför svenskar flyttar hit, varför nära en halv miljon människor emigrerar till värmen. Men värmen finns överallt? Bara inte i Sverige.
En dag ägnas till att gå runt denna magnifika ö, vissa delar var helt öde. Vi gick runt och hittade till Geraldo's Beach Bar. Fantastiskt läge, fräscht rakt in i klippan med utsikt av ett turkost vatten. Helt öde. En karta guidade oss runt, men flera av öns platser var öde. Som att tsunamin tog allting för ett par år sedan, men ingen har ansträngt sig att bygga upp det. En bar, vars fläkt hänger trasig och rostig i taket, helt öde förutom tupparna i ett hörn. Obehagligt.
På andra sidan, fem minuters gångväg låg The Racha. Nybyggt, som mycket annat av ön, vitt, fint, eget gym, fashionabelt. Till och med Thailands prinsessor brukar ta sig hit för att sola, bada och dyka. I en total kontrast till vad som finns bakom hörnet.
Dagarna flyter på.
Ö-byte och insikt nummer tre. Det eviga leendet från vår taxichafför gör mig nervös, en fråga - vilken som helst besvaras med ett leende. Leendet och de eviga 'yes, yes', vi krånglar fram våra biljetter när vi helt plötsligt behöver byta taxi. Där kommer leendet, fråga, inget svar, leende. Irritation. Det fungerar inte för mig. Min stubin brinner sig kort. Färjan som ska hämta oss till Koh Lanta via Phi Phi ska gå 13:30, därför ska vi vara där 13:15. Men fortfarande avgår färjan 14:00, man får koppla bort det.
Koh Lanta känns som en kristen missionsstad, en svenskkoloni, en ö som har svenskan som ett officiellt andraspråk. På gott och på ont. Svenskor är vackra. Försökte få tag på vänner, en vädjan att förgylla mitt gryende intresse för kulturen. Det måste finnas mer än leenden.
En kväll träffade jag en indier, 'Brother'. Vi började prata livsåskådning. Intressant man, den storvuxne miljonären.
- If you tell your woman that you love her. One month later, things may change thus making the statement that you love her meaningless. Therefor you can't promise anything, to anyone. If you can see the stars, with no cloud on it why should I presume it will rain in the morning? It's not logical.
Logiken var det fascinerande, det var det enda han levde efter.
- Is money important for you?
- Ofcourse, money is everything. I like to live a certain way that only money can bring.
Det var nog första gången jag hörde någon ogenerat prata om att pengar var det mest naturliga och uppskattade som finns på denna jord. Utan avund, eller skryt. Utan på ett självklart sätt. Ett sätt som inte vi har i Sverige, där allting genomsyras av medelvägen. Allting ska vara lagom, vilket gör att när vi väl får chansen - skryter vi om det, lyfter upp oss till skyarna. Varför? För att vi kan. Sverige är ett exempel på förväntningssamhälle, där alla strävar efter att få det bättre, ha någonting bättre, för att sticka ut från samhället stöpta form. I ett annat lunk än Paal, bartendern som vi träffade på Freedom Bar, han var nöjd med livet. Han tjänade pengar, drack upp dem, levde billigt, men var lycklig. Är du lycklig med exakt det du har nu, i stående sekund? Jag skäms inte för det, men jag är inte!
Min bästa vän på dagarna var Chang. Öl.
en drömmares memoarer
Solen strömmade in genom det halvöppna fönstret som stått öppet hela natten. Rummet var fyllt med en obehaglig kyla. Strålarna blixtrade mot mannens ögonlock och tvingade dem att öppna sig. Det var ett ångestladdat uppvaknande. Mannen var utvilad, nej han låg och sov för att inte vakna. Det kändes bäst så. När verkligheten är den som man skapar i det trygga sinnet, medans världen utanför arbetar. Arbetare, förslavade för att tillfredställa samhället och därigenom de matriella behov som vårat samhälle bygger kring. Den egna drivkraften, den mänskliga strävan att utvecklas, förbättras byggs runt matriella ting. När en persons välstånd bestäms utav hans köpkraft och matriella status. Han visste det, han ville också ha sin bit av kakan.
Det var som en paradox som byggdes upp i hans sinne medan han låg i sin säng och bejakade den blåa skyn som blottade sig genom fönstergluggen. Pengar fick man, inom lagens rum, genom att utföra ett jobb. Ett samhälle är uppbyggt på att jobba. En efterfrågan finns och vissa entreprenörer anser att det är deras uppgift att tillgodose detta behov. En städare städar inte för att det är upplyftande för själen, utan för att det är hans roll i samhället. Utan hans roll skulle samhället fallera. Han lekte med de smått marxistiska tankarna med total jämnställdhet, då allas roll i kollektivet är lika mycket värd inför staten. Statliga dagis formar barn i ett kollektiv, individualism är farligt. Oliktänkande uppmuntras, men bara om man tänker rätt tankar.
Mannen satte sig upp ur sängen, det gjorde inget gott att ligga ner. Hans kropp var ovårdad, närmast nedgången. Tankarna som flöt runt hos honom var viktigare än hans utseende, brukade han intala sig själv. Allting för att rättfärdiga sitt beteende. Han drog sina fötter efter sig, medan hans kropp och medvetande förde honom från sovrummet till köket. Väl i köket kom hans närmast mekaniska metodik när det gällde detaljer och vanor kom till rätta. Det var inte så att han var perfektionistisk i slutresultatet. Däremot visste han att genom göra vissa saker på ett visst sätt skulle ge honom ett resultat som var tillfredställande. Han plockade fram burken med arabica bönorna och satte på vattenkokaren. Locket åkte av på burken, mannen stack ner handen i burken, tog upp en näve och började närmast lite maniskt granskade bönorna. Mannen la knytnäven med bönor i kaffemalen, exakt 15 sekunder senare började en ljuvlig doft av kaffe spridas i köket. De malda bönorna närmast fräste av det kokande vattnet från vattenkokaren. Mannen log, det var njutningen som han ville åt. Det spelade ingen roll om det var en sexuell, intellektuell eller gastronomisk njutning. Bara känslan av njutning gav honom total sinnesro och tillfredställelse.
Frihet, mumlade mannen, medans han tog en klunk av kaffet. Ett abstrakt begrepp att frigöra sig själv från samhällets normer, med andra ord ta ett steg åt sidan men fortfarande sträva framåt. Är den totala friheten att göra vad man vill och behagar om dagarna, mer värd än att jobba och tjäna sina pengar? Är frihet att göra en karriär med sylvassa armbågar, i en tillvaro som man egentligen inte trivs med. Efter lång och trogen tjänst, vakna upp i pensionsålder och antingen undra vad som händer näst eller njuta av livet. Är det varje mans rätt eller varje mans tjänstgöring att göra? Det kanske gäller samma princip som att om man tror på en lögn tillräckligt mycket, blir den sann.
jag tror på det, tror du?
Det var som en paradox som byggdes upp i hans sinne medan han låg i sin säng och bejakade den blåa skyn som blottade sig genom fönstergluggen. Pengar fick man, inom lagens rum, genom att utföra ett jobb. Ett samhälle är uppbyggt på att jobba. En efterfrågan finns och vissa entreprenörer anser att det är deras uppgift att tillgodose detta behov. En städare städar inte för att det är upplyftande för själen, utan för att det är hans roll i samhället. Utan hans roll skulle samhället fallera. Han lekte med de smått marxistiska tankarna med total jämnställdhet, då allas roll i kollektivet är lika mycket värd inför staten. Statliga dagis formar barn i ett kollektiv, individualism är farligt. Oliktänkande uppmuntras, men bara om man tänker rätt tankar.
Mannen satte sig upp ur sängen, det gjorde inget gott att ligga ner. Hans kropp var ovårdad, närmast nedgången. Tankarna som flöt runt hos honom var viktigare än hans utseende, brukade han intala sig själv. Allting för att rättfärdiga sitt beteende. Han drog sina fötter efter sig, medan hans kropp och medvetande förde honom från sovrummet till köket. Väl i köket kom hans närmast mekaniska metodik när det gällde detaljer och vanor kom till rätta. Det var inte så att han var perfektionistisk i slutresultatet. Däremot visste han att genom göra vissa saker på ett visst sätt skulle ge honom ett resultat som var tillfredställande. Han plockade fram burken med arabica bönorna och satte på vattenkokaren. Locket åkte av på burken, mannen stack ner handen i burken, tog upp en näve och började närmast lite maniskt granskade bönorna. Mannen la knytnäven med bönor i kaffemalen, exakt 15 sekunder senare började en ljuvlig doft av kaffe spridas i köket. De malda bönorna närmast fräste av det kokande vattnet från vattenkokaren. Mannen log, det var njutningen som han ville åt. Det spelade ingen roll om det var en sexuell, intellektuell eller gastronomisk njutning. Bara känslan av njutning gav honom total sinnesro och tillfredställelse.
Frihet, mumlade mannen, medans han tog en klunk av kaffet. Ett abstrakt begrepp att frigöra sig själv från samhällets normer, med andra ord ta ett steg åt sidan men fortfarande sträva framåt. Är den totala friheten att göra vad man vill och behagar om dagarna, mer värd än att jobba och tjäna sina pengar? Är frihet att göra en karriär med sylvassa armbågar, i en tillvaro som man egentligen inte trivs med. Efter lång och trogen tjänst, vakna upp i pensionsålder och antingen undra vad som händer näst eller njuta av livet. Är det varje mans rätt eller varje mans tjänstgöring att göra? Det kanske gäller samma princip som att om man tror på en lögn tillräckligt mycket, blir den sann.
jag tror på det, tror du?
rödvinsvänstern uttalar sig
Norrländska rödvinsvänstern uttalar sig. Japp, för i demokratiska Sverige kör vi stridsvagnar klockan 22:30 i tätbebygt område samtidigt som vi har högläsning ur Karl Marx 'Det kommunistiska partiets manifest' för att samtidigt tillbedja Kim Jong-Il.
... Nu till crescendot, faktumet som ruckar hela Anita Enmarks uttalande och kanske också hennes världsbild - Det som är det mest fantastiska med hela hennes citat: Hur slutade matchen?
Nordkorea 1 - Brasilien 2
smaklöst..
På Aftonbladet så skriver Englas mormor ett tårdrypande "det-är-synd-om-oss-så-sluta-vara-elaka-öppet-brev", vilket jag tycker är helt smaklöst, snudd på patetiskt. Väljer man att använda media som kanal så får man utstå hat, det borde de veta.
Varför fick inte min farmor dr. Adele Müller-Rienzburg en direktsänd begravning? Vad gör Englas tragedi, större än någons annan?
ps. läs även DNs intervju med SVT's programchef
Varför fick inte min farmor dr. Adele Müller-Rienzburg en direktsänd begravning? Vad gör Englas tragedi, större än någons annan?
ps. läs även DNs intervju med SVT's programchef
Sverigedemokraterna
Innan matchen idag satt jag på Zanzibar på Norrmalmstorg, drack en Staropramen och läste min DN. Mitt i bläddrandet hittar jag en större notis om Sverigedemokraterna, SD. Det var något i artikeln, som ursprungligen handlade om att de vill sänka bensin och dieselskatten, som fick mig att fastna. Ah.. Där kom den
"Sverigedemokraterna vill att det ska vara lägre moms på dansbandsmusik"
Ja, här var vi kulturfrämjande. Länge lever Christer Sjögren
"Sverigedemokraterna vill att det ska vara lägre moms på dansbandsmusik"
Ja, här var vi kulturfrämjande. Länge lever Christer Sjögren
Ökad könsklyfta
Jag vet inte om ni är uppmärksammade om det nya förslaget om 'Fru Gårman'. Hela tanken är att den klassiska övergångsskylten byts ut mot en kvinnlig bild för att öka jämnställdheten.
Frågan är väll om syftet uppnås? Att göra en bild på en kvinna i lång, kjol och lockigt hår som passerar vägen känns faktiskt väldigt -60tal, en symbol för förtrycket. Att göra en bild som på bästa sätt identifierar den kvinnliga könsrollen får väll bara motsatt effekt. Syftet är väll endå att jämnställa de båda könen
Hur kan man jämnställa två kön med en bild som är så kvinnostereotyp som möjligt?
Frågan är väll om syftet uppnås? Att göra en bild på en kvinna i lång, kjol och lockigt hår som passerar vägen känns faktiskt väldigt -60tal, en symbol för förtrycket. Att göra en bild som på bästa sätt identifierar den kvinnliga könsrollen får väll bara motsatt effekt. Syftet är väll endå att jämnställa de båda könen
Hur kan man jämnställa två kön med en bild som är så kvinnostereotyp som möjligt?
Lite kort om...
- Johan Magnusson intervjuar på sin egna blogg/site fashionisto.se Joakim Brännström som basar över Berns Modevecka, i intervjun lyfter fram problematiken med att ha en sådan här mässa. "Vi är en liten Modevecka ute i världen, hur mycket Svensk Handel eller TEKO än säger att vi är den ledande skandinaviska Modeveckan. Då tycker jag att de ska åka till Köpenhamn och titta vad som händer där! När de säger saker som "För fem år sedan var vi den ledande skandinaviska Modeveckan", då har man ingen koll." läs intervjun HÄR
ångest med Carolina
Det finns krönikörer och så finns det 'krönikörer'. Jag skulle nog placera Carolina Gynning i det senare facket, lite hobby sådär. Speciellt efter hennes krönika i Punkt.se. Helt plötsligt kan vem som helst utan skrivtalang, sinne för propotion, takt och reson få något publicerat i en av Stockholms största gratistidningar? Niklas Silow för in i helvette, kom igen ge lite unga men framförallt; begåvade krönikörer, chansen.
Denna vecka ska Carolina leka amatörpsykolog och ger hela elva tips om hur man botar ångest med elva enkla sätt. Självfallet försöker hon vara ironisk och jätterolig med tips såsom "- Gå med i en förening, så här till våren är en simförening att rekommendera. Där kan du ta årets simborgarmärke och känna dig duktig." Min allmänna känsla är att hon är lite ljummen - som en mjölk som stått på frukostbordet två dagar för länge.
Jag får ångest över att läsa hennes krönika och jag ska inte " Gå och spela minigolf med en pensionär som kan berätta om gamla tider." Stryknin någon... snälla.?
Denna vecka ska Carolina leka amatörpsykolog och ger hela elva tips om hur man botar ångest med elva enkla sätt. Självfallet försöker hon vara ironisk och jätterolig med tips såsom "- Gå med i en förening, så här till våren är en simförening att rekommendera. Där kan du ta årets simborgarmärke och känna dig duktig." Min allmänna känsla är att hon är lite ljummen - som en mjölk som stått på frukostbordet två dagar för länge.
Jag får ångest över att läsa hennes krönika och jag ska inte " Gå och spela minigolf med en pensionär som kan berätta om gamla tider." Stryknin någon... snälla.?
Sonja svart
Borta på Punkt.se skriver Sonja Schwarzenberger en finurlig krönika om att vänsterfolk klassas som aktivister och blir nersprejade så fort dom försöker strejka. Det är tydligen jättesynd om henne och hennes kommunistfalang som gång på gång, blir nersprejade av poliser som tycker att de bryter mot ordningen när de strejkar. Helt plötsligt får man för sig är det lågt till tak i Sverige enligt henne, för att Kubanerna har ju väldigt mycket högre till tak. Detta har skapat huvudbry och tårar hos kamratgänget Leninisterna.
Saken är att vi lever i en demokrati och inte en kommunism. Så länge vi lever i en demokrati med frihandel, privatisering och allting som det innebär - så kommer det allting vara en vi och du situation. Vänstern och dess ideal mot högerns ideal. Tyvärr ni är i underläge. Det känns lite taffligt och börja klaga på polisen för att dom upprätthåller ett samhälle byggt på kapitalistiska ideal, vad ska de annars göra? 'Det är lugnt ni kan stå här och blockera femton restauranger i ett par år' , låter det rimligt? Dessutom kan jag aldrig tro att det bara är vänster-socialister som strejkar, så hon menar att det inte finns en borgerlig röstare som är med i facket?
Saken är att vi lever i en demokrati och inte en kommunism. Så länge vi lever i en demokrati med frihandel, privatisering och allting som det innebär - så kommer det allting vara en vi och du situation. Vänstern och dess ideal mot högerns ideal. Tyvärr ni är i underläge. Det känns lite taffligt och börja klaga på polisen för att dom upprätthåller ett samhälle byggt på kapitalistiska ideal, vad ska de annars göra? 'Det är lugnt ni kan stå här och blockera femton restauranger i ett par år' , låter det rimligt? Dessutom kan jag aldrig tro att det bara är vänster-socialister som strejkar, så hon menar att det inte finns en borgerlig röstare som är med i facket?
