dödgrävaren pt.5
1.6 NÅGOT SÅ MEKANISKT
Mannen var nere i sin källare, lamporna lyste ett kallt vitt sken över det grönbruna stengolvet i rummet som var runt tjugio gånger tjugio meter. Från början hade rummet varit en vinkällare, men redan efter ett par år insåg mannen dess potential till att byggas om till en verkstad. Det hade tagit ett tag att komma hit, dit han ville. Planeringen var minutiös, och i takt med att Skapelsen, Hon, blev färdig desto mer klar blev han på sin sak. Fascinationen att döda blev starkare för varje minut, döden var en kall vän som han älskade med passionerat. Han såg hennes ansikte framför sig, lilla fröken, hennes hår var silkeslent och blont. I början, sedan blodrött. I takt med musiken hade mannen grävt hennes grav omsorgsfullt, och helt sonika begravt henne. Den späda vackra kroppen. Han insåg att det snart var dags för ett mer bråd ond död.
I taket hängde ett par rostiga kedjor, vajrar, klossar. En gammal .357 motor från sin Camaro '71 hängde där, han hade renoverat den för hand. Snart var det dags att premiäråka för året. Strålkastare var riktade mot Henne, den själlösa varelse som tryggt fanns i hans famn, hans hem. Själlös, är det samma som känslolös? Med en skiftnyckel i handen gestikulerade mannen. Min empati sträcker sig långt under fascinationen för döden, men själen - det som gör mig till den jag är; har inget och göra med oförmågan att relatera. Svetshjälmen åkte på, svetslopporna dansade till ljudet av Chet Bakers kärleksfulla trumpet och mannen var uppslukad i stt arbete. Tio år hade han arbetat, från första biten av opolerad svart järn tills nu. Men snart var hon klar. Det var bara hydrauliken som krånglade, som saknades.
Han påminde sig själv att äta, hungern satte in. Han gick upp för spiraltrappan, knäppte av lamporna. Lät Skapelsen sova, hon såg trött ut. Lustigt att något så mekaniskt, han bringa så mycket... hm, ja känslor.
Mannen var nere i sin källare, lamporna lyste ett kallt vitt sken över det grönbruna stengolvet i rummet som var runt tjugio gånger tjugio meter. Från början hade rummet varit en vinkällare, men redan efter ett par år insåg mannen dess potential till att byggas om till en verkstad. Det hade tagit ett tag att komma hit, dit han ville. Planeringen var minutiös, och i takt med att Skapelsen, Hon, blev färdig desto mer klar blev han på sin sak. Fascinationen att döda blev starkare för varje minut, döden var en kall vän som han älskade med passionerat. Han såg hennes ansikte framför sig, lilla fröken, hennes hår var silkeslent och blont. I början, sedan blodrött. I takt med musiken hade mannen grävt hennes grav omsorgsfullt, och helt sonika begravt henne. Den späda vackra kroppen. Han insåg att det snart var dags för ett mer bråd ond död.
I taket hängde ett par rostiga kedjor, vajrar, klossar. En gammal .357 motor från sin Camaro '71 hängde där, han hade renoverat den för hand. Snart var det dags att premiäråka för året. Strålkastare var riktade mot Henne, den själlösa varelse som tryggt fanns i hans famn, hans hem. Själlös, är det samma som känslolös? Med en skiftnyckel i handen gestikulerade mannen. Min empati sträcker sig långt under fascinationen för döden, men själen - det som gör mig till den jag är; har inget och göra med oförmågan att relatera. Svetshjälmen åkte på, svetslopporna dansade till ljudet av Chet Bakers kärleksfulla trumpet och mannen var uppslukad i stt arbete. Tio år hade han arbetat, från första biten av opolerad svart järn tills nu. Men snart var hon klar. Det var bara hydrauliken som krånglade, som saknades.
Han påminde sig själv att äta, hungern satte in. Han gick upp för spiraltrappan, knäppte av lamporna. Lät Skapelsen sova, hon såg trött ut. Lustigt att något så mekaniskt, han bringa så mycket... hm, ja känslor.
Kommentarer
Trackback
