rienzburg

jag minns en natt när jag seglade, åke gick upp till mig och pekade med hela handen, flinade och sa 'du.. stormasten ska vara mellan de två stjärnorna, då är vi på rätt väg'. sakta gled vi fram ljudlöst över vattnet. min hjärna stod på högvarv, adrenalinet tog ut tröttheten. efter några timmar byttes den stjärnklara, kalla natten ut mot en soluppgång, en efter en slocknade stjärnorna, och en orange värmande sol steg.

jag stod och myste uppe på däck, livet var så fulländat då. euforin steg.