rienzburg

Mörkret hade lagt sig över Kalmars inlopp när vi närmade oss, sargade och slitna efter nästan 30 timmars segling. Sjökorten stämde inte med vad vi såg framför oss, navigatör Andrén försökte tyda vår gamla sat-nav mot de nyligen inköpta sjökorten. Natten innan hade tagit hårt på mig, de senaste timmarna hade jag sovit hårt efter stormens strapatser. Kapten Lundkvist hade rodret. I ett ögonblick där ljuset från Kalmar Nyckel bländade vår nattsyn, sprang han Andrén fram, 'Back för in i helvette!'. Förpiken slickade stormbarikaden. Utmadde nådde vi i land. Mina sjöben, ett syndrom som uppkommer vid längre sträckor till sjöss, var obärmhärtiga. Jag vinglade runt på kajen, men romantiken. Romantiken att vi klarat sträckan, att vi var på väg, en sammansvetsad grupp. Mot ett gemensamt mål, var upplyftande.

Följande dag åt vi påskmiddag. Våren var kommen, det där året, 2007. Det året där mycket ändrades.