dödgrävaren pt.6
1.7 BROTTSPLATSENS VIRTUOS
Bengt är tillbaka på brottsplatsen en gång till. Han går runt på den soluppvärmda asfalten, blodet är fortfarande inte borttvättat, det är som en mörk pöl på marken. Bengt backar två tre meter från buskaget och vägen, han står där och bejakar vägen och blodspåren som leder mot ängen.
'.. Så det var här som hon dog?'
Bengt slöt ögonen, bet ihop, kände hur ådrorna i pannan vecklades ut. Han hade fått en grön grabb direkt från polishögskolan, en sådan kille som försöker alldeles för mycket. - Johan?, försökte han med ett ansträngt leende. 'du vet Waynes Coffe som vi körde förbi på vägen hit? - ja. 'seså, fixar du en sallad till lunch. bra tack.' Slutdiskuterat. Irritationen växte inom honom, det fanns två starka anledningar. Sömnen, den ständiga bristvaran infann sig inte inatt heller. Hans självmedicinering av alkohol och porr i övernattningslägenheten - det var verkligheten. Han älskade sitt jobb, mer än någonting annat, arbetsmoralen var det aldrig något fel på. Den egna moralen kunde dock vara bristfällig. Hur mycket han än jobbade, långa arbetsdagar så kunde han endå inte somna, övernattningslägenheten var perfekt. Ibland efter något helrör whiskey kunde han lätt gå ner på gatan och köpa en studentska för natten. Det berörde honom ingenting att hans fru låg hemma i sängen och väntade, det förhållandet var dött. De senaste två åren har han fejkat en relation, det var enkelt. Bara komma ihåg alla viktiga datum, le, vara charmig och va bra skådespelare.
Bengt gick längs vägen, längs blodspåren, ut på åkern. Spåren efter Isabelle Skarp, 18 år gammal, var tydliga. Mördaren hade inte gjort någon ansträngning för att dölja spåren ut till graven. Man såg tydliga spadtag i marken, han hade verkligen begravt henne. Mordet måste vara överlagt, men det fanns inga motiv. Hon var populär, glad, skötsam flicka, oskuldsfull hästtjej. Men planeringen var oklanderig, mördaren hade väntat på henne i buskaget, gått rakt igenom, slagit till henne med spaden, jacken i pannan var tydliga. Enligt rättmedicinska läkarna var hon inte våldtagen. Hela scenariot snurrade runt i huvudet på Bengt ett varv till.
Hur hade han tagit sig till brottsplatsen? Vägen ligger enslig, en gångväg som ligger intill ett stort fält med en lövskog på ena sidan. De själva hade tagit bilen, parkerat och gått en bit. Men enligt vittnen hade ingen bil synts borta på vägen de parkerade på. Vilket egentligen tyder på att mördaren har en viss lokalkännedom. Vinden blåste igenom hans tunna kavaj, Bengt huttrade till.
Gröngölingen hade återvänt med lunch.
Bengt är tillbaka på brottsplatsen en gång till. Han går runt på den soluppvärmda asfalten, blodet är fortfarande inte borttvättat, det är som en mörk pöl på marken. Bengt backar två tre meter från buskaget och vägen, han står där och bejakar vägen och blodspåren som leder mot ängen.
'.. Så det var här som hon dog?'
Bengt slöt ögonen, bet ihop, kände hur ådrorna i pannan vecklades ut. Han hade fått en grön grabb direkt från polishögskolan, en sådan kille som försöker alldeles för mycket. - Johan?, försökte han med ett ansträngt leende. 'du vet Waynes Coffe som vi körde förbi på vägen hit? - ja. 'seså, fixar du en sallad till lunch. bra tack.' Slutdiskuterat. Irritationen växte inom honom, det fanns två starka anledningar. Sömnen, den ständiga bristvaran infann sig inte inatt heller. Hans självmedicinering av alkohol och porr i övernattningslägenheten - det var verkligheten. Han älskade sitt jobb, mer än någonting annat, arbetsmoralen var det aldrig något fel på. Den egna moralen kunde dock vara bristfällig. Hur mycket han än jobbade, långa arbetsdagar så kunde han endå inte somna, övernattningslägenheten var perfekt. Ibland efter något helrör whiskey kunde han lätt gå ner på gatan och köpa en studentska för natten. Det berörde honom ingenting att hans fru låg hemma i sängen och väntade, det förhållandet var dött. De senaste två åren har han fejkat en relation, det var enkelt. Bara komma ihåg alla viktiga datum, le, vara charmig och va bra skådespelare.
Bengt gick längs vägen, längs blodspåren, ut på åkern. Spåren efter Isabelle Skarp, 18 år gammal, var tydliga. Mördaren hade inte gjort någon ansträngning för att dölja spåren ut till graven. Man såg tydliga spadtag i marken, han hade verkligen begravt henne. Mordet måste vara överlagt, men det fanns inga motiv. Hon var populär, glad, skötsam flicka, oskuldsfull hästtjej. Men planeringen var oklanderig, mördaren hade väntat på henne i buskaget, gått rakt igenom, slagit till henne med spaden, jacken i pannan var tydliga. Enligt rättmedicinska läkarna var hon inte våldtagen. Hela scenariot snurrade runt i huvudet på Bengt ett varv till.
Hur hade han tagit sig till brottsplatsen? Vägen ligger enslig, en gångväg som ligger intill ett stort fält med en lövskog på ena sidan. De själva hade tagit bilen, parkerat och gått en bit. Men enligt vittnen hade ingen bil synts borta på vägen de parkerade på. Vilket egentligen tyder på att mördaren har en viss lokalkännedom. Vinden blåste igenom hans tunna kavaj, Bengt huttrade till.
Gröngölingen hade återvänt med lunch.
Kommentarer
Trackback
