rienzburg

Ibland har jag svårt att förklara allt för mig själv. Då analyserar jag.

Känner mig som Odysseus i Illiaden, jävligt tragikomiskt.

På något sätt var det skönt att träffa dig ikväll, du som endå varit jag. Har burit en stor bit av mig. Fast det var två år sedan. Då klarade jag inte mer, gick till någon annan. kvar stod du, medans jag gick i en ovisshet i en fruktgård. Ett dimslöje.

I tragedin, såg jag endå komiken, även fast jag inte skrattar åt den. Tragedin som låg kvar splittrad på marken, lät jag dig plocka upp skärvorna efter. Först långt efteråt berättade du, och då grät jag.

någonstans vid spy'ans bar vid fyra rycket, stod vi och kände något igen. Ungefär som att vi kunde umgås, igen.

Fast sen så tänkte jag efter. sa nej. nu sover jag på en bortglömd ikeamöbel, i väntan på att lägenheten jag flyttat in i ska bli klar.

PS
.. och så tänker jag på dig.. fast det egentligen är jävligt dumt, ja.. dig.. du vet.

morning has broken beautiful fools.

Sitter på tuben och ringer William

- tja
- tja, hur vare igår då?
- det va jäävligt soft, angelica hamna i häktet.
- va?
- ja, alltså... Angelica hade pröjsat ett hotellrum med tårta och allting åt hampi. sen blev hon så packad, åkte hem istället började bråka och sen kom snuten och plocka henne.

jag dör, skratten ekar nog fortfarande nere i tuben.

varit död, för min själs skull. blivit återupplivad med hjärtat i halsgroppen. varit lycklig, för alkoholens skull. varit trasig för samma anledning. dricka för att dämpa ångesten. dricka för att börja känna. vara melankolisk, fast jag egentligen mår bra.

varje andetag jag tar, gör jag för min egen skull. varje steg jag tar, gör jag för min egen skull. men, vill du inte andas med mig? vill du inte gå, därhän jag styr mina steg?

Jag var bättre på att gömma mig bakom min självbild när jag var yngre. De senaste minutrarna har jag ängnat åt att läsa igenom min gamla blogg http://godsgift.blogg.se, kanske en tre år gammal eller så. Självgod, cynisk och i-dont-give-a-fuck inställning på allting.

Helvette vad massa minnen som bubblade upp inom mig, sköna minnen. Minnen från en svunnen tid nästan. Inte att livet var okomplicerat, men jag levde lite för dagen - lite mer rock 'n roll.. Det har väll med saken att växa upp, att liksom ja..

Jag har ju tjackat en lägenhet, att jag mina vänner, har köpt en lägenhet. Det är smått en sensation för de som har kännt mig en längre tid. Men någonstans när jag läser inläggen känns allting så glorifierat, så underbart skönt och jag minns också saker som vi gjorde. Festerna man rockade, spriten som förtärdes.

Men fuckit, det är en tid som svunnit. Varför längta efter något man aldrig kan få tillbaka? Varför ändra något, när jag endå har det väldigt bra idag?

'att mackor inte är mat och kärlek inte är hat, det är för stunden vad jag vet om mackor och kärlek.'

Vi färdas till fots ner längs en dammig grusväg, träden ligger tätt inpå oss. Stora ljusa lövträd smeker nästan våra kroppar medans vi halvt avklädda går vägen fram. Solen skiner och droppar av svett rullar längs våra kroppar, det är varmt men fantastiskt skönt. Odefinerbara ansikten i en mindre grupp, som traskar fram i ett lugnt tempo. Jag är dock stressad, vet inte varför.

Här har jag varit förut, tänker jag för mig själv när jag stannar framför en åker. Åkern är stor, med stora vita balar udda utspridda över hela fältet. Som en kil mellan skogen ligger fältet framför mig och sprudlar av liv och en stark grönska. I horisonten ser jag vattnet skymta, en ljusblå hägring. Vägen som vi färdats på har hittils varit helt rak men nu svänger tvärt till vänster och vi går längsmed fältet tills vi kommer till en bäck. Vi korsar bäcken och går rakt in i skogen, som är full av människor och liv.

Det är de vackraste människorna du kan tänka dig. Som ligger och solar, tittar mystiskt och med åtrå på mig. Skogen är runt en kilometer djup och trädkronorna högt upp, som att det skyddar från andra. Terrängen är kuperad med klippor och stigen går som mellan klipporna. Jag har kommit in i en egen egen hemlig värld, som bara få vet om. Efter runt 800 meter spricker skogen upp och träden börjar glesna, väl där nere ligger det en en sandstrand. Folk är nakna. Jag letar efter dig. Tittar ner på telefonen och ringer, inget svar. Jag ser bekanta ansikten, går dit. Känner igen drömmen omgivningen, här har jag varit förut. I det här magiska landet.

Vid strandbädden går en slingrande grund flod med sandstrand på båda sidorna, floden är runt 20 meter bred och man ser botten och alla fiskar och djur som leker i vattnet. På andra sidan ligger mer folk och solar och träden tornar upp sig bakom dem. Sist jag var här i mina drömmar simmade jag i vattnet, lekte, jagade dig. Var oskyldig.. Jag vill veta vad det här är för plats, vad är det för paradis?

Slår upp mina ögon, tittar på displayen..  "Money never sleeps, it's 6 o'clock bitch". Tittar ut på de vindpinande träden som vrider och kränger sig för vindens makt, regndroppar som bombaderar den redan blöta marken. Nej, imorse ville jag bara somna om... Ta med dig in i drömmen, och fortsätta leva paradiset på jorden.

Glömde kära blogg, snuten hittade tjompy dubbelvikt på plattan natten till söndag. vaknade således upp hos farbror blå på en mysig gul brits.

det blev nog rätt så hårt i lördags endå.

Jag e ett järn i baren, jag är ett taxi hem
jag e en dålig ursäkt, lögnen som bästa vänn
jag e min egna värsta fiende, ständigt på vakt
en meningsökande missil, e på jakt

Sitter hemma hos mina föräldrar och lyssnar på thelonius monk (se spotifylänk här).

Jag har ett lite speciellt förhållande till jazzmusik. Oscar Petersen, Chet Baker, Miles Davies, Thelonius Monk, Charlie Parker - alla legendarer, alla flitigt spelandes hemma hos mamma och pappa. I vår tvåplansvilla i Segeltorp, Huddinge.

Jag minns fortfarande området, även om det var 17 år sedan vi flyttade. Vänstersväng ner på Spikbornsvägen, en liten sluttande ner väg ner mot det stora rödgula, precis framför ängarna och skogen. På baksidan fanns det en liten trädgård, lite rektangulär i utformningen med ett par äppelträd som mamma gjorde äppelpaj på, stora klotformade smultron, färskpotatis till midsommar. En stockholmsidyll, långt ifrån den betongen jag flyttade till när jag var sju år.

Jag hade det inte svårt att roa mig själv, när jag var liten. Mamma hittade mig på golvet helt inlindad med pappas bootlegade kassetband, antingen det eller så använde jag min gåstol för att köra över 12'orna. Inte så uppskattat, men när jag tänker tillbaka så...

Jazz, röken av pappas cigaretter och mammas höstgrytor.

Längtar du tillbaka till barndomens oskyldigheter? Att traska in i skogen, titta på dagssländorna som flyger sina sista timmar i livet. Se rådjuren längst bort mot ängen och skogen och berget som tornar upp sig bakom. En gång när vinden låg rätt, så smög jag mig fram så jag låg 25 meter från en grupp rådjur. Skitig och lerig kom jag tillbaka, glad över att komma nära rådjuren och förstod inte alls varför min mor var sur över gräsfläckarna och gyttjan.

Jag och min vän Karl Fredrik Fricken Gustafsson hade den diskussionen en gång. Min ståndpunkt är väldigt enkel: Beskymrena blir inte färre ju yngre man är, det är bara andra beskymmer. Ju äldre du blir kommer det upp nya beskymmer att ta itu med, nya kriser.

Nej, jag ser fram emot att bli äldre. Att fortfarande kunna minnas tillbaka, att fortfarande lyssna på jazzen.

Jag tittade in i dina ögon och gav dig ett leende. Du log tillbaks och jag kunde inte hålla fokus, mitt hjärta galopperade snabbare.. Försökte vara stark men det gick inte; hur jag än gjorde så slog jag ner min blick mot dina läppar. Kände mig löjlig, visste inte vad jag skulle säga, för att inte försäga mig. För att inte säga något fel. För att inte förlora dig.

Böjde mitt huvud framåt lite, fick en snabb kyss. Hjärtat stannade till i en milisekund. Du kallade mig älskling, höll min hand, jag kände mig endå obekväm, för innerst inne visste jag att du skulle hamna i en annan famn.

vilken jävla dag va, god morgon vänner. står i valet och kvalet med att sticka ut till landet över helgen, vi får se. den som har lust att haka får gärna slå en pling. peace

Solen strömmade in genom det halvöppna fönstret som stått öppet hela natten. Rummet var fyllt med en obehaglig kyla. Strålarna blixtrade mot mannens ögonlock och tvingade dem att öppna sig. Det var ett ångestladdat uppvaknande. Mannen var utvilad, nej han låg och sov för att inte vakna. Det kändes bäst så. När verkligheten är den som man skapar i det trygga sinnet, medans världen utanför arbetar. Arbetare, förslavade för att tillfredställa samhället och därigenom de matriella behov som vårat samhälle bygger kring. Den egna drivkraften, den mänskliga strävan att utvecklas, förbättras byggs runt matriella ting. När en persons välstånd bestäms utav hans köpkraft och matriella status. Han visste det, han ville också ha sin bit av kakan.

Det var som en paradox som byggdes upp i hans sinne medan han låg i sin säng och bejakade den blåa skyn som blottade sig genom fönstergluggen. Pengar fick man, inom lagens rum, genom att utföra ett jobb. Ett samhälle är uppbyggt på att jobba. En efterfrågan finns och vissa entreprenörer anser att det är deras uppgift att tillgodose detta behov. En städare städar inte för att det är upplyftande för själen, utan för att det är hans roll i samhället. Utan hans roll skulle samhället fallera. Han lekte med de smått marxistiska tankarna med total jämnställdhet, då allas roll i kollektivet är lika mycket värd inför staten. Statliga dagis formar barn i ett kollektiv, individualism är farligt. Oliktänkande uppmuntras, men bara om man tänker rätt tankar.

Mannen satte sig upp ur sängen, det gjorde inget gott att ligga ner. Hans kropp var ovårdad, närmast nedgången. Tankarna som flöt runt hos honom var viktigare än hans utseende, brukade han intala sig själv. Allting för att rättfärdiga sitt beteende. Han drog sina fötter efter sig, medan hans kropp och medvetande förde honom från sovrummet till köket. Väl i köket kom hans närmast mekaniska metodik när det gällde detaljer och vanor kom till rätta. Det var inte så att han var perfektionistisk i slutresultatet. Däremot visste han att genom göra vissa saker på ett visst sätt skulle ge honom ett resultat som var tillfredställande. Han plockade fram burken med arabica bönorna och satte på vattenkokaren. Locket åkte av på burken, mannen stack ner handen i burken, tog upp en näve och började närmast lite maniskt granskade bönorna. Mannen la knytnäven med bönor i kaffemalen, exakt 15 sekunder senare började en ljuvlig doft av kaffe spridas i köket. De malda bönorna närmast fräste av det kokande vattnet från vattenkokaren. Mannen log, det var njutningen som han ville åt. Det spelade ingen roll om det var en sexuell, intellektuell eller gastronomisk njutning. Bara känslan av njutning gav honom total sinnesro och tillfredställelse.

Frihet, mumlade mannen, medans han tog en klunk av kaffet. Ett abstrakt begrepp att frigöra sig själv från samhällets normer, med andra ord ta ett steg åt sidan men fortfarande sträva framåt. Är den totala friheten att göra vad man vill och behagar om dagarna, mer värd än att jobba och tjäna sina pengar? Är frihet att göra en karriär med sylvassa armbågar, i en tillvaro som man egentligen inte trivs med. Efter lång och trogen tjänst, vakna upp i pensionsålder och antingen undra vad som händer näst eller njuta av livet. Är det varje mans rätt eller varje mans tjänstgöring att göra? Det kanske gäller samma princip som att om man tror på en lögn tillräckligt mycket, blir den sann.

jag tror på det, tror du?

Det är underligt, hur jag kunde säga hej då till dig och räkna dig till ett av de bästa men endå sämsta förhållanden jag haft. När vi tittade på varandra, stora tårar på kinderna, rödsprängda ögon men fortfarande ett ton lättare. När du sa till mig 'jag orkar inte mer', jag tittade upp på TVn, Elfsborg - Hammarby, försökte vara stark men kände mig svag. 'Inte jag heller'.

Hur jag trodde att jag skulle slippa dig, glad att inte bli nertryckt av dina sarkasmer. Dina förväntningar var som ett dunbolster av kyla som bara tillintetgjorde min själ, millimeter för millimeter kände jag mitt alterego, min persona som ett icognito. De tusen kilo som nu lättade från mig.

Hur du kunde utnyttja mig så, och fortfarande gör. Bara för att jag låter dig göra det, bara för att jag någonstans hoppas att du ser mig och allt runtomkring dig på ett annorlunda sätt.

Du kanske tror att jag överreagerar, tar sager och ting som bagateller.

Det är bara jag som ändras inte du. hej då.

I've could continue down the venue. pointless struggle, i'll just be mumblin'.

don't resist the temptation of liberation, freedom of soul an' mind.
empathized by the taste of wine.

Wine, blended with a sweet tear, take my hand my dear.
verge of extinction i'm a man on a mission.
grasping for much, salvated by your touch.

you come like a cocaine rush, left me trembling for more.

wallpaper

Fyra dagars hårt krökande sätter spår i kroppen, det funkar liksom inte. Kommer aldrig göra. Igår var undantaget, jag fick inte i mig någonting.

Någonstans vid kl 01, valde jag att åka hem från Messi. Hade haft det väldigt roligt. 515 från Dalvägen, plingade och hoppa av Sundbybergs Idrottsplats. Andades, kände den kyliga luften ner i mina lungor. Från hörlurarna strömmade John Frusciante 'the will to death is what keep us alive..' jag sjöng med någon vers, slutade för att tända en cigarett.

På krönet av tulegatan i höjd med Duvbo tunnelbanestation såg Duvbo villaområde så ensligt och tomt ut. Kommer du ihåg sagostunden man såg på TV när man var liten? där introt var en liten miniatyrvärld, som snurrade långsamt. En miniatyrvärld där ingenting, riktigt, är på riktigt. Den kvällen kändes som en kväll, som inte funnits. Benen bär mig fram, i ett behagligt tempo. Klockan är närmre två, men jag har inte bråttom hem.

'Ooooh, and who is gonna save you when i'm gone? and who watch over you? and who will give you strength when you're not strong. who watch over you when i'm gone away..'  Myles Kennedys röst talar till mig, jag tänker lite snabbt på kvinnor som svikit mig och som jag har svikit själv. Det här sveket, det är något som inte går att tvätta bort. Det finns alltid där. För hur man än försöker går det inte att tvätta bort det, du kan rannsaka dig själv, men du kan aldrig glömma. Något påminner dig alltid.

Messi sa igår att Ebba kanske skulle komma. Jag började le, skratta och tog en klunk på rosévinet. Nej, det gör hon inte. 'Prata aldrig om mig, inte med mig, nämn inte ens mitt namn', hennes ord ekade runt i huvudet på mig. 'Elias, sa du att jag var här eller?', 'Ja'. Jag kommer ihåg de sena samtalen, de sena utfrågningarna där jag satt och blånekade, ljög. Var inte tillräckligt stark för att vara ärlig, ville aldrig vara ärlig. Ville egentligen inte såra, men för varje lögn vred jag om kniven lite hårdare. Jag förstod inte.

Jag går Tulegatan ner, kommer ner till korsningen. Tittar efter bilar, men ser inte en levande själ ute. Kliver över gatan och in i villaområdet. Går mellan ståtliga 30-40tals hus, det doftade av trädgård, övermogna äpplen och fuktiga löv, en söt lite klibbig doft. Stjärnorna tittar ner på mig, medans jag lunkar fram i min minatyrvärld.

'an' if you want to be real deep, i hook you up with some peotry. roses are red an violet are blue, they both look pretty good but then so do you'. Jerry Hoff.. Jag har aldrig gett upp, kommer aldrig göra det heller. Men kärleken är en hård och obärmhärtig legoknäckt. Du vet inte vad som händer förrän du står där, nerkärad och förjävlig. Ditt egentliga enda hopp är att den är besvarad.

Är i höjd med brandstationen, sneddar lite över den lilla namnlösa parken. Skyndar mina steg lite, ryggen värker och jag vill ha en säng. Kommer hem, lägger mig i sängen, tänker på dig. Hopppas du mår bra..

Jag träffade upp Frick, Karlsson och Jocke Krull igår efter jobbet. Jag var lycklig, jag var berusad. Det var hockey. Adrenalinet, sönderskriken hals, sorg, kamratskap, kärlek. Vi höll om varandras ryggar, delade en sejdel med öl. Skålade och lovade varandra evig vännskap.

Att leva för att känna sig levande, att älska för att känna sig behövd.