jazz
Sitter hemma hos mina föräldrar och lyssnar på thelonius monk (se spotifylänk här).
Jag har ett lite speciellt förhållande till jazzmusik. Oscar Petersen, Chet Baker, Miles Davies, Thelonius Monk, Charlie Parker - alla legendarer, alla flitigt spelandes hemma hos mamma och pappa. I vår tvåplansvilla i Segeltorp, Huddinge.
Jag minns fortfarande området, även om det var 17 år sedan vi flyttade. Vänstersväng ner på Spikbornsvägen, en liten sluttande ner väg ner mot det stora rödgula, precis framför ängarna och skogen. På baksidan fanns det en liten trädgård, lite rektangulär i utformningen med ett par äppelträd som mamma gjorde äppelpaj på, stora klotformade smultron, färskpotatis till midsommar. En stockholmsidyll, långt ifrån den betongen jag flyttade till när jag var sju år.
Jag hade det inte svårt att roa mig själv, när jag var liten. Mamma hittade mig på golvet helt inlindad med pappas bootlegade kassetband, antingen det eller så använde jag min gåstol för att köra över 12'orna. Inte så uppskattat, men när jag tänker tillbaka så...
Jazz, röken av pappas cigaretter och mammas höstgrytor.
Längtar du tillbaka till barndomens oskyldigheter? Att traska in i skogen, titta på dagssländorna som flyger sina sista timmar i livet. Se rådjuren längst bort mot ängen och skogen och berget som tornar upp sig bakom. En gång när vinden låg rätt, så smög jag mig fram så jag låg 25 meter från en grupp rådjur. Skitig och lerig kom jag tillbaka, glad över att komma nära rådjuren och förstod inte alls varför min mor var sur över gräsfläckarna och gyttjan.
Jag och min vän Karl Fredrik Fricken Gustafsson hade den diskussionen en gång. Min ståndpunkt är väldigt enkel: Beskymrena blir inte färre ju yngre man är, det är bara andra beskymmer. Ju äldre du blir kommer det upp nya beskymmer att ta itu med, nya kriser.
Nej, jag ser fram emot att bli äldre. Att fortfarande kunna minnas tillbaka, att fortfarande lyssna på jazzen.
Jag har ett lite speciellt förhållande till jazzmusik. Oscar Petersen, Chet Baker, Miles Davies, Thelonius Monk, Charlie Parker - alla legendarer, alla flitigt spelandes hemma hos mamma och pappa. I vår tvåplansvilla i Segeltorp, Huddinge.
Jag minns fortfarande området, även om det var 17 år sedan vi flyttade. Vänstersväng ner på Spikbornsvägen, en liten sluttande ner väg ner mot det stora rödgula, precis framför ängarna och skogen. På baksidan fanns det en liten trädgård, lite rektangulär i utformningen med ett par äppelträd som mamma gjorde äppelpaj på, stora klotformade smultron, färskpotatis till midsommar. En stockholmsidyll, långt ifrån den betongen jag flyttade till när jag var sju år.
Jag hade det inte svårt att roa mig själv, när jag var liten. Mamma hittade mig på golvet helt inlindad med pappas bootlegade kassetband, antingen det eller så använde jag min gåstol för att köra över 12'orna. Inte så uppskattat, men när jag tänker tillbaka så...
Jazz, röken av pappas cigaretter och mammas höstgrytor.
Längtar du tillbaka till barndomens oskyldigheter? Att traska in i skogen, titta på dagssländorna som flyger sina sista timmar i livet. Se rådjuren längst bort mot ängen och skogen och berget som tornar upp sig bakom. En gång när vinden låg rätt, så smög jag mig fram så jag låg 25 meter från en grupp rådjur. Skitig och lerig kom jag tillbaka, glad över att komma nära rådjuren och förstod inte alls varför min mor var sur över gräsfläckarna och gyttjan.
Jag och min vän Karl Fredrik Fricken Gustafsson hade den diskussionen en gång. Min ståndpunkt är väldigt enkel: Beskymrena blir inte färre ju yngre man är, det är bara andra beskymmer. Ju äldre du blir kommer det upp nya beskymmer att ta itu med, nya kriser.
Nej, jag ser fram emot att bli äldre. Att fortfarande kunna minnas tillbaka, att fortfarande lyssna på jazzen.
Kommentarer
Trackback
