rienzburg

Ibland har jag svårt att förklara allt för mig själv. Då analyserar jag.

Känner mig som Odysseus i Illiaden, jävligt tragikomiskt.

På något sätt var det skönt att träffa dig ikväll, du som endå varit jag. Har burit en stor bit av mig. Fast det var två år sedan. Då klarade jag inte mer, gick till någon annan. kvar stod du, medans jag gick i en ovisshet i en fruktgård. Ett dimslöje.

I tragedin, såg jag endå komiken, även fast jag inte skrattar åt den. Tragedin som låg kvar splittrad på marken, lät jag dig plocka upp skärvorna efter. Först långt efteråt berättade du, och då grät jag.

någonstans vid spy'ans bar vid fyra rycket, stod vi och kände något igen. Ungefär som att vi kunde umgås, igen.

Fast sen så tänkte jag efter. sa nej. nu sover jag på en bortglömd ikeamöbel, i väntan på att lägenheten jag flyttat in i ska bli klar.

PS
.. och så tänker jag på dig.. fast det egentligen är jävligt dumt, ja.. dig.. du vet.