tankar från en strand pt.1
En fuktig hetta slog emot mig när jag gick ut från Phukets flygplats, klockan hade precis slagit 08:00. Runt omkring mig surrade tillrop på knagglig engelska, 'mister, mister, where you stay?'. Bakom mina solglasögon, höjde jag handen avböjande, skakade på huvudet och svarande nekande. Mitt första möte med en helt ny kontinent, en helt ny kultur.
In i en taxi mot Shalong Pier, i taxin bytte jag om från mina nu alldeles för varma mjukisbyxor till ett par blåa satin shorts. Tittade ut och såg en misär, längs gator fanns kåkstäder fattiga människor, hundar och alla dessa vespor. På gatorna såg man nya fräscha japanska bilar rulla, men vart bor människorna som äger dessa? Inte längs de vägar som jag åkte. Där och då, mitt andra möte med Thailand, fick jag en olustig känsla i magen. Hur vidrigt är det att vi reser i 10 timmar till ett land, för att utnyttja landet och dess befolkning - som i vissa fall bara försöker överleva för dagen.
Vägen slingrade sig fram mot en sandstrand längst ner av den halvö som Phuket utgör. Efter vissa komplikationer vid flygplatsen hade vi missat vår båttransfer till Koh Racha Yai, en liten ö två timmar från färjelägret. En liten spänstlig Thailändare bar ombord våra väskor på longtail-båten.
'Dit bort ska vi' sa jag och tittade runt på mitt resesällskap och pekade mot horisonten, ut genom bukten, mellan två stycken mindre ögrupper tornade efter en timmes resa upp en ö, full av grönska med en kantig topografi. Höga berg, klippig på i stort sätt alla sidor. Vi gled ljudlöst in i en liten vik, en stor sandstrand välkomnade oss till en vykortsbild. Hit skulle vi alltså.
Mina tankar på bilden av ett fattigt folk, byts ut mot detta paradis. Jag förstår att folk landar för att sedan blir ivägskickade till framsidan av en social baksida som är ful. En polerad Leninbyst, med ihålig baksida. Just nu stod jag bara och speglade mig i framsidan av bysten, medans våra chipchopare bar väskor i ett lämmeltåg.
Nybyggd resort, ett av fyra på ön. Någonstans under vistelsen på den här ön förstår jag varför svenskar flyttar hit, varför nära en halv miljon människor emigrerar till värmen. Men värmen finns överallt? Bara inte i Sverige.
En dag ägnas till att gå runt denna magnifika ö, vissa delar var helt öde. Vi gick runt och hittade till Geraldo's Beach Bar. Fantastiskt läge, fräscht rakt in i klippan med utsikt av ett turkost vatten. Helt öde. En karta guidade oss runt, men flera av öns platser var öde. Som att tsunamin tog allting för ett par år sedan, men ingen har ansträngt sig att bygga upp det. En bar, vars fläkt hänger trasig och rostig i taket, helt öde förutom tupparna i ett hörn. Obehagligt.
På andra sidan, fem minuters gångväg låg The Racha. Nybyggt, som mycket annat av ön, vitt, fint, eget gym, fashionabelt. Till och med Thailands prinsessor brukar ta sig hit för att sola, bada och dyka. I en total kontrast till vad som finns bakom hörnet.
Dagarna flyter på.
Ö-byte och insikt nummer tre. Det eviga leendet från vår taxichafför gör mig nervös, en fråga - vilken som helst besvaras med ett leende. Leendet och de eviga 'yes, yes', vi krånglar fram våra biljetter när vi helt plötsligt behöver byta taxi. Där kommer leendet, fråga, inget svar, leende. Irritation. Det fungerar inte för mig. Min stubin brinner sig kort. Färjan som ska hämta oss till Koh Lanta via Phi Phi ska gå 13:30, därför ska vi vara där 13:15. Men fortfarande avgår färjan 14:00, man får koppla bort det.
Koh Lanta känns som en kristen missionsstad, en svenskkoloni, en ö som har svenskan som ett officiellt andraspråk. På gott och på ont. Svenskor är vackra. Försökte få tag på vänner, en vädjan att förgylla mitt gryende intresse för kulturen. Det måste finnas mer än leenden.
En kväll träffade jag en indier, 'Brother'. Vi började prata livsåskådning. Intressant man, den storvuxne miljonären.
- If you tell your woman that you love her. One month later, things may change thus making the statement that you love her meaningless. Therefor you can't promise anything, to anyone. If you can see the stars, with no cloud on it why should I presume it will rain in the morning? It's not logical.
Logiken var det fascinerande, det var det enda han levde efter.
- Is money important for you?
- Ofcourse, money is everything. I like to live a certain way that only money can bring.
Det var nog första gången jag hörde någon ogenerat prata om att pengar var det mest naturliga och uppskattade som finns på denna jord. Utan avund, eller skryt. Utan på ett självklart sätt. Ett sätt som inte vi har i Sverige, där allting genomsyras av medelvägen. Allting ska vara lagom, vilket gör att när vi väl får chansen - skryter vi om det, lyfter upp oss till skyarna. Varför? För att vi kan. Sverige är ett exempel på förväntningssamhälle, där alla strävar efter att få det bättre, ha någonting bättre, för att sticka ut från samhället stöpta form. I ett annat lunk än Paal, bartendern som vi träffade på Freedom Bar, han var nöjd med livet. Han tjänade pengar, drack upp dem, levde billigt, men var lycklig. Är du lycklig med exakt det du har nu, i stående sekund? Jag skäms inte för det, men jag är inte!
Min bästa vän på dagarna var Chang. Öl.
In i en taxi mot Shalong Pier, i taxin bytte jag om från mina nu alldeles för varma mjukisbyxor till ett par blåa satin shorts. Tittade ut och såg en misär, längs gator fanns kåkstäder fattiga människor, hundar och alla dessa vespor. På gatorna såg man nya fräscha japanska bilar rulla, men vart bor människorna som äger dessa? Inte längs de vägar som jag åkte. Där och då, mitt andra möte med Thailand, fick jag en olustig känsla i magen. Hur vidrigt är det att vi reser i 10 timmar till ett land, för att utnyttja landet och dess befolkning - som i vissa fall bara försöker överleva för dagen.
Vägen slingrade sig fram mot en sandstrand längst ner av den halvö som Phuket utgör. Efter vissa komplikationer vid flygplatsen hade vi missat vår båttransfer till Koh Racha Yai, en liten ö två timmar från färjelägret. En liten spänstlig Thailändare bar ombord våra väskor på longtail-båten.
'Dit bort ska vi' sa jag och tittade runt på mitt resesällskap och pekade mot horisonten, ut genom bukten, mellan två stycken mindre ögrupper tornade efter en timmes resa upp en ö, full av grönska med en kantig topografi. Höga berg, klippig på i stort sätt alla sidor. Vi gled ljudlöst in i en liten vik, en stor sandstrand välkomnade oss till en vykortsbild. Hit skulle vi alltså.
Mina tankar på bilden av ett fattigt folk, byts ut mot detta paradis. Jag förstår att folk landar för att sedan blir ivägskickade till framsidan av en social baksida som är ful. En polerad Leninbyst, med ihålig baksida. Just nu stod jag bara och speglade mig i framsidan av bysten, medans våra chipchopare bar väskor i ett lämmeltåg.
Nybyggd resort, ett av fyra på ön. Någonstans under vistelsen på den här ön förstår jag varför svenskar flyttar hit, varför nära en halv miljon människor emigrerar till värmen. Men värmen finns överallt? Bara inte i Sverige.
En dag ägnas till att gå runt denna magnifika ö, vissa delar var helt öde. Vi gick runt och hittade till Geraldo's Beach Bar. Fantastiskt läge, fräscht rakt in i klippan med utsikt av ett turkost vatten. Helt öde. En karta guidade oss runt, men flera av öns platser var öde. Som att tsunamin tog allting för ett par år sedan, men ingen har ansträngt sig att bygga upp det. En bar, vars fläkt hänger trasig och rostig i taket, helt öde förutom tupparna i ett hörn. Obehagligt.
På andra sidan, fem minuters gångväg låg The Racha. Nybyggt, som mycket annat av ön, vitt, fint, eget gym, fashionabelt. Till och med Thailands prinsessor brukar ta sig hit för att sola, bada och dyka. I en total kontrast till vad som finns bakom hörnet.
Dagarna flyter på.
Ö-byte och insikt nummer tre. Det eviga leendet från vår taxichafför gör mig nervös, en fråga - vilken som helst besvaras med ett leende. Leendet och de eviga 'yes, yes', vi krånglar fram våra biljetter när vi helt plötsligt behöver byta taxi. Där kommer leendet, fråga, inget svar, leende. Irritation. Det fungerar inte för mig. Min stubin brinner sig kort. Färjan som ska hämta oss till Koh Lanta via Phi Phi ska gå 13:30, därför ska vi vara där 13:15. Men fortfarande avgår färjan 14:00, man får koppla bort det.
Koh Lanta känns som en kristen missionsstad, en svenskkoloni, en ö som har svenskan som ett officiellt andraspråk. På gott och på ont. Svenskor är vackra. Försökte få tag på vänner, en vädjan att förgylla mitt gryende intresse för kulturen. Det måste finnas mer än leenden.
En kväll träffade jag en indier, 'Brother'. Vi började prata livsåskådning. Intressant man, den storvuxne miljonären.
- If you tell your woman that you love her. One month later, things may change thus making the statement that you love her meaningless. Therefor you can't promise anything, to anyone. If you can see the stars, with no cloud on it why should I presume it will rain in the morning? It's not logical.
Logiken var det fascinerande, det var det enda han levde efter.
- Is money important for you?
- Ofcourse, money is everything. I like to live a certain way that only money can bring.
Det var nog första gången jag hörde någon ogenerat prata om att pengar var det mest naturliga och uppskattade som finns på denna jord. Utan avund, eller skryt. Utan på ett självklart sätt. Ett sätt som inte vi har i Sverige, där allting genomsyras av medelvägen. Allting ska vara lagom, vilket gör att när vi väl får chansen - skryter vi om det, lyfter upp oss till skyarna. Varför? För att vi kan. Sverige är ett exempel på förväntningssamhälle, där alla strävar efter att få det bättre, ha någonting bättre, för att sticka ut från samhället stöpta form. I ett annat lunk än Paal, bartendern som vi träffade på Freedom Bar, han var nöjd med livet. Han tjänade pengar, drack upp dem, levde billigt, men var lycklig. Är du lycklig med exakt det du har nu, i stående sekund? Jag skäms inte för det, men jag är inte!
Min bästa vän på dagarna var Chang. Öl.
Kommentarer
Trackback
