dödgrävaren
KAPITEL 1.1 - RAINDROPS ARE FALLING ON MY HEAD
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
Kylskåpsdörren öppnades med ett ryck, allting var i sin ordning. Som vanligt, snyggt, prydligt uppradat och katigoriserat. En skvätt mjölk i kaffet. P4 morgon stod på i vardagsrummet, två stycken fjantar pratade om bloggar och annat oväsentliga saker. Snabbt sätter sig mannen vid bordet, och smuttar på de varma kaffet. Det är nästan så att han bränner sig vid första klunken. I hallen står spaden, fortfarande jordig. Ipoden ligger uppslängd på bordet brevid hemmanycklarna och plånboken. Allt var i sin ordning, allting är som det ska vara.
Mannen tar med sig koppen när han går ner för den branta spiraltrappan till garaget i hans trevåningsvilla. Den gamla ljusbrytaren ger ifrån sig ett klick och lamporna tänds en efter en. Där står hon, sin skapelse. Han drar handen över sin snaggade hjässa och ner över sin skäggstubb. Ögonen spärrades upp, vad vacker hon är. Mekanisk, kugghjul, hydraolik. Hon är inte färdig än, men snart. Snart så ska hon få leva. Mannens hand nuddar den kalla ytan, den bränner mot hans efter kaffekoppens varma hand. Det fina med metall är att den saknar känslor, något som kan leva så perfekt utan känslor. Precis som han.
- Perfek perfekt perfekt.
Mannen ställer sig framför spegeln, iaktar sig själv och hans ansikte. Han beundrar sig själv. Rakar sig sedan ordentligt och duschar, idag ska han ut på ärenden. Han ska hitta någon att mörda, myser lite för sig själv. Ett sunt söndagsnöje.
KAPITEL 1.2 - ROSOR
Den unga fröken Skarp står i sin trädgård och beskär sina rosor, våren har precis smält bort snön. En, tv, tre öglor, klipp. Från terrassen spelas något samba-aktigt, någon smörja som hennes föräldrar grottat in sig i. Hon är ung, lite späd i kroppen. Långt blont hår som faller ner för axlarna, lockas lite i slutet. Mannen står på andra sidan gatan, har inte riktigt bestämt sig. Om hon var mer observant skulle hon märkt honom, och det vet han. Men han bryr sig inte.
Skarp, med förnamn Isabelle, plockar upp sin mobiltelefon och tar en bild på vad hon åstadkommit med beskäringen. Hon lägger upp den på facebook, och hoppas på att hennes ego ska få några klappar på ryggen med lite kommentarer. Se vad duktig jag är!
Mamma och pappa ropar inifrån, Isabelle försvinner snabbt in med lätta steg.
Urvalsprocessen vid mördandet är enkel. Det finns ingen urvalsprocess. Bara drivet, fascinationen för döden. Ja, han har bestämt sig. Unga fröken Skarp ska försvinna. För alltid. Han rättar till sin lila och grårandiga slips, borstar av sin italienska kostym. Kavajen har en tjockt innefoder, det håller honom varm. I sin stadsdel av stockholm väcker utseendet ingen direkt uppståndelse. Gruset knastrar under fötterna på väg hem, iPoden spelar Sigur Rós. En bred ljudmatta av stråkar, slagverk, piano, som blandas av en en skral isländsk röst som sjunger på ett helt okänt språk. Fantastiskt.
Ett bra dagsverke, en uppfriskande promenad samt hittat någon att ha ihjäl.
To be continued...
Kommentarer
Trackback
