kylan
Porten stängs bakom mig, den kyliga vinden smeker husfasaden och får mina ögon att tåras. Jag sluter dem, och torkar bort dem med mina varma händer. Jag vänder mig om för att skydda ansiktet från vinden, som genast griper tag i mitt långa bruna hår och får det närmast att dansa runt ansiktet på mig. Men kylan får en att leva, vakna till liv, sommaren är länge förbi; allt som har fått liv av moder jord är nu dött och ligger under ett florsockertäcke av snö. Puder.
Ett par envisa kråkor är det enda som hörs, inte ens bruset från den stora vägen som ligger precis invid hördes för snön och vinden. Men kråkorna satt där, och tittade och observerade mig.
Taxin rullar upp framför mig, neonskylten speglas i mitt ansikte. Jag fimpar ciggen och kliver in i bilen...
