milisekunden
Det finns en sekund som får hela Råsunda att stanna upp, att tystna - för att sedan, utan återhållning, brista ut i ett inferno av känslor..
För ett år sedan utspelade det sig nere i Göteborg. Följande skrev jag då.
Det är lördag kväll, 18 timmar innan avspark. Jag och min bästa vänn, en Jämtlänning med IFK-hjärta äter en trerätters middag tillsammans med trevligt sällskap hemma hos honom i Råsunda. Vinet flödar och vi båda njuter av maten, även om sällskapet är trevligt, dras bådas tankar osökt till morgondagens match. Middagen blir till en segersuppé i mitt huvud. AIK går för vinst, jag var säker.
I bakfyllans töcken vaknar jag upp efter ett par timmars sömn i ett gästrum och stegar ut genom huset. Klockan är 10 på morgonen och Nationalarenan såg monumentalt stor ut i en kal grå-nyans men ack så vacker i mina ögon. Det var redan köbildning utanför Dick Turpin , det stod en handfull eldsjälar utanför och med törst i sina blickar. Jag sätter mig och väntar på 515 för färd in mot stan, förbi mig går människor iförda svartgula accessoarer. Jag har lust att ställa mig upp och krama varenda en, endorfinerna tar ut baksmällan - allt bildas till ett tillfredställande rus.
Mitt mål är samlingsaddressen för vårat gäng, vi som går och tittar på Gnaget. Vi som står på Norra, mot västra läktaren. Det bjuds på guldfrukost bestående av ägg, bacon, chorizo och champagne. Allt till tonerna av Trubaduren. Stinna med drömmar av guld beger vi oss till Haga Deli, en restaurang som ägs till en del av Patrik Englund, hela nedervåningen är abbonerad och är fylld till bredden av gamla såväl som yngre AIK-hjärtan som bultar ett. Tio minuter innan match håller Patrik ett tal, han försöker forma sina minnen till ord. Känslorna innan match är för stora, det är någon tomhet, en anspänning av känslor, en fokusering som inte är greppbar. Känslan finns där och det är den bästa känslan som finns, mer än så kan en tagen Englund inte beskriva. Matchen börjar.
Mitt illamående börjar. AIK spelar inte bra, de gör för många enkla misstag och låter Göteborg få för många fasta situationer. Jag smsar till min vänn, som jag dinerade med dagen innan, 'Nu ger vi bort alldeles för mycket hörnor till er'. Jag tittar upp och ser Tomas Olssons mage och en chanslös Öhrlund som står och gapar av förvåning, vi fick ett mål emot oss. 1-0, det här händer inte. Ett SMS-trillar ner: 'Jag sa ju det, vi vinner på hörnor". Jag sänker mitt huvud och låter pannan vila i händerna, hjärtat bultar snabbt och mitt illamående blir starkare. Jag skyller på bakfyllan, fast innerst inne vet jag varför jag mår illa. Vad gör AIK? Jag blir mer frustrerad för varje minut som går, ingenting går rätt. Vart är Mutumba? Vad gör han? Min stjärna, min favorit enda sedan försäsongsmatchen mot TPS Åbo, misslyckas kapitalt. Minnesbilderna blir suddiga, hela första halvlek har i efterhand förträngts. Ölen sveps snabbare för att döva ångesten.
Andra halvlek börjar och AIK tar kommando. Martin ger oss en show, han har bytt kant och glöder.. Oj, han kommer runt Erik Lundh, passa Oboló vid första stolpen! Martin tittar upp och håller i bollen en hundradel till. Bollen passas, Flavio kommer inskärandes framför sin bevakning, vinklar foten till en bredsida och slår till där kommer 1-1. Haga Delis nedervåning exploderar, i ett unisont glädjerus, ljudet är öronbedövande i den lilla rustika källaren. Ångesten börja släppa, mitt illamående likaså. Jag får ett SMS från min IFK-vänn, han påvisar sina känslor med en harang av smädelser. Känslorna svallar i novembermörkret.
Göteborg börjar hitta spelet igen och börjar få koll på sitt spel igen, deras anfall blir längre och AIK backar tillbaka. Micke Stahre tar ett byte, Tjerna kommer in. Spelet börjar ordna upp sig lite mer, och AIK börjar forcera det sista. Dulee får bollen, Martin springer mellan mittbacken och högerbacken och väntar förgäves på en passning. IFK försvaret flyttar upp till straffområdeslinjen och försöker ställa honom offside, men Martin är följsam. Dulee stannar upp utanför straffområdet - Men gör något då?! Skjut - skriker jag ut, fast jag tror jag mumlar . Pang, vänsterdojan lyfter bollen i en chip vänster om backlinjen. Daniel Tjernström kommer som en orkan in i straffområdet, bröstar ner bollen och tittar upp till höger, ingen där. Han tittar ner och ser att bollen hamnat en liten bit ifrån honom, tar ett extra steg och klipper till bollen. Hårt. 2-1. Hela sekvensen känns som en evighet, men handlar om sekunder. Euforin är total..
Bilar sladdar upp framför Englunds restaurang, hela restaurangen vibrerar. Det var en rörelse som inte kunde stoppas, vi var hjältar i natten. AIK var svenska mästare.
När domaren blåser av matchen släpper 11 års ångest som en vikt från axlarna, jag författar ner ett SMS och skickar till mina nära och kära: "Nu är det slut, 6 månaders skräckblandad ångest och lycka kokas ner till en djup tomhet, vi vann.. Det finns inget bättre och jag vet att jag som stått på läktaren och skrikit min hals sönder och samman har en del av det. Inatt somnar jag lycklig."
Och det gjorde jag.
